Notus och Kirya hade inte kunnat träffas ensamma igen sedan natten då de hade mötts ute i trädgården. Det hade varit så underbart att få tillbringa ett kort tag tillsammans med Kirya, hon är så vacker och god. Hennes hjärta är stort nog för att rymma guld, hon försöker alltid att tänka på alla andra innan sig själv. Hon jobbar på en skola för pojkar för att kunna hjälpa sina föräldrar så att de skall få det enklare hemma. 
Notus hade fått ett meddelande ifrån sin far dagen innan och budbäraren hade varit Miloc, Notus kusin men även bästa vän. Han hade kommit in under deras lektion i konsten att läsa och skriva. Det var broder Arthur som höll i lektionen och han blev inte glad då Miloc hade störtat in i salen och bett att få tala med Notus Prometheus. Broder Arthur hade först tänkt neka honom men då gick Miloc närmare brodern och såg honom djupt in i ögonen och efter några sekunders tystnad så ändrade brodern sitt ansiktsuttryck och såg plötsligt glad ut då han såg på Miloc och sa med sin höga stämma
”Självklart, mr. Prometheus denna unga man önskar tala med dig, du har min tillåtelse att lämna salen men skynda dig tillbaka”
”tack broder Arthur” hade Notus sagt innan han hastigt reste sig upp från pinnstolen och följde Miloc ut i den tomma korridoren utanför.
Då de stängde dörren bakom sig började Notus skratta och de fick äntligen hälsa normalt på varandra. 
” Miloc! Vad gör du här?”
” Hejsan Notus, det var ett tag sen, Lucifer skickade mig”
” Det var det verkligen, nå? Vad ville min far mig denna gång?”
” Han undrar hur det går med Zenit uppdraget...”
” Jag letar fortfarande, det finns ingen pojke som stämmer in på hur Zenit ser ut”
” Lucifer sa att du antagligen skulle säga det, så han bad mig att säga detta; Det kanske inte är en son för en gångs skull, bara för att de regerande i Zenit släkten alltid föder söner finns det ändå en chans att det skulle kunna vara en dotter”
Notus frös till då han hörde detta eftersom han direkt förstod vem denna arvinge till tronen skulle vara. Hans underbart vackra Kirya stämmer exakt in på beskrivningen utav en Zenit. Men det kan inte vara sant, hon kan inte vara hans allra största fiende i världen, han borde ha känt av att hon var en vampyr om det nu var sant, andra vampyrer luktar alltid mer blod och olika typer utav blod. Men det hade inte Kirya gjort, hur kan hon då vara en vampyr? Han hade vägrat att erkänna för sin bästa vän att han visste vem arvingen var. Miloc hade inte haft tid att stanna kvar länge utan behövde skynda sig tillbaka till Lucifer med Notus svar om att han inte hade lyckats ta reda på vem arvingen var ännu men att han skulle börja se om det även skulle kunna vara en flicka som stämde in på beskrivningen. De två vännerna hade tagit ett hastigt farväl innan Miloc hade skyndat sig ut till den väntande droskan utanför skolans portar. Notus hade med tungt hjärta återvänt till lektionen, men den resterande timmen så satt Notus och såg ut igenom ett av fönsterna som fanns inne i salen. Då  den stora klockan ringde till lunch så började Notus släpa sig bort mot matsalen, idag ville han inte ens se Kirya för han ville inte ha rätt om hennes ursprung. Hon visste antagligen inte ens om att hon föddes in i en av dom viktigaste vampyrfamiljerna. Hon visste antagligen inte om att hela hennes släkt var förvisad. Hon visste inte att hon var dömd att bli mördad utav Notus Prometheus. Notus satte sig bredvid Rem och Michael som pratade på som vanligt, helt ovetande om vilket uppdrag som deras vän snart skulle behöva ta tag i. Om Notus inte mördade Kirya skulle även han bli förvisad som Caleb hade blivit, han kunde inte tänka sig ett liv utan sin familj. Lucifer hade alltid varit en god far till honom även om han i sitt hjärta visste att Lucifer var en av de farligaste levande männen i världen, eller levande kanske inte är rätt ord, utan vandrande är ett mer rätt att använda åt en vampyr eftersom de inte lever men de är ändå vandrande. En vampyr kan bli upp till 500 år gammal men det är inte många som överlever så länge, det finns nämligen något som kallas sökare och det är människor som vikt sitt liv åt att söka efter vampyrer och mörda dom. De anser att vampyrer inte bör existera eftersom de mördar folk, det sökarna inte vet är att det inte är många vampyrer som mördar de personer de dricker av, oftast så sluter de igen betten innan personen i fråga ens märker av att de blivit bitna. Dörrarna som släppte in flickorna öppnades och en drös av flickor myllrade in i matsalen, men ingen av dem var Kirya eller Minori. Flickorna skyndade sig att lämna ifrån sig sina brickor fulla med mat innan de skyndade sig ut ur matsalen igen. Vart kunde Kirya vara? Hon hade aldrig missat en måltid sedan Notus kommit hit. Rem försökte få igång Notus att prata men misslyckades så han gav upp och fortsatte prata med Michael efter lunchen var slut så gick Notus iväg ensam för att slippa bli tvingad att socialisera sig med sina två vänner, han kände inte för att prata med någon just nu. Han behövde lugn och ro så han gick ut på gården där han och Kirya hade träffats en vecka tidigare. Då han kom ut slogs han utav solljuset, som tur var hade han hade dränkt ögonen med vätskan som hjälpte honom emot solljuset, Vampyrer dör inte utav solljus med det irriterar dem, eftersom de har bra mörkerseende så har de väldigt känsliga ögon emot starkt ljus, därför hjälper vätskan mot att skydda emot ljuset. Notus gick emot dungen där de hade suttit, då han kom dit var det tomt. Han hade önskat att hon skulle ha suttit där och väntat på honom vilket var en dum tanke men han kunde inte sluta tänka på henne. Hennes vackra kropp och hennes vackra ögon, allting hos henne var otroligt, ingenting gick upp emot att bara se henne röra sig. Se hennes vackra röda hår svaja i vinden, han satte sig ner och la huvudet i sina händer och suckade djupt. Vart kunde hon vara?

                                                 

¤¤¤

Hon slog förskräckt upp ögonen, vart var hon? Vart fanns Minori? Vem var mannen borta vid dörren?
Han hade blont rufsigt hår och muskulösa armar, han satt med slutna ögon och det såg ut som om han sov men Kirya vågade inte chansa. Plötsligt kom hon ihåg gårdagens händelser, mannen som hade stoppat henne i korridoren, han hade haft såna vackra gula ögon, han hade haft samma hårfärg som Kirya själv och hon hade nästan ropat högt då hon såg hans vackra ansikte, han såg ut att vara i 30 års åldern och var absolut ingen utav bröderna. Han hade sträckt fram handen och presenterat sig som Etion Zenit men Kirya hade inte kunnat få fram ett ord över hennes chockade läppar så hon hade bara stått där förstelnad och tittat in i mannens ögon. Bakom mannen hade en annan person stått, hon trodde snabbt att det var Notus med det blonda håret och blåa ögonen. Men då hon såg på pojken så var det inte han, denna hade mer muskler och hade ett argsintare uttryck och utstrålning, han hade inte presenterat sig och verkade inte på väg att göra det heller så Kirya lät bli att fråga om hans namn, hon var fortfarande fascinerad utav Etions ögon. Kirya kände på sig att hon kunde lita på denna man som stod framför henne så då han frågade om hon kunde följa med honom så sa hon inte emot. De började röra sig mot entréhallen och den stora dörren, tyst i bakgrunden gick den blonda pojken och höll ett öga på de två som gick framför honom. De kom ut på gårdsplan, där stod en droska och väntade på dem, Etion hjälpte Kirya in i droskan, hon kände snabbt en stöt av oro hur kunde hon veta att de inte var här för att röva bort henne? Men då hon såg in i Etions vackra ögon så lugnade hon ner sig och klättrade försiktigt in i droskan och satte sig ner mitt emot Etion. Den namnlöse och tysta pojken satte sig bredvid henne utan att säga ett ord men knackade lätt på rutan så att chauffören skulle börja åka vilket han snabbt gjorde och droskan började rulla bort ifrån skolan, de satt tysta allihopa den första biten och Kirya tyckte att tystnaden var olidlig innan Etion plötsligt tog till orda inför dem. 
” Som jag sa tidigare är mitt namn Etion Zenit och jag hämtade dig av en anledning Kirya”
” Hur vet du mitt namn? Jag sa aldrig vad mitt namn var”
” Jag har vetat vem du är hela ditt liv Kirya Zenit”
” Jag heter inte Zenit i efternamn, jag heter Kirya Seliôn”
” Nej Kirya, dina fosterföräldrar heter Seliôn i efternamn, men inte du ditt riktiga släktnamn är Zenit och det är ett namn att vara stolt över”
” Vadå mina fosterföräldrar? Det är mina riktiga föräldrar!”
” Nej, det var jag själv som var med och valde dem till dina fosterföräldrar, för 16 år sedan efter att Alena och Zion blivit mördade”
” Nej! Nicja Seliôn och Marco Seliôn är mina föräldrar, Stanna droskan!” ropade Kirya ut till chauffören som snabbt stannade.
Kirya slängde upp dörren och rusade ut ur droskan och kom ut på vägen, hon såg att hon var omringad av skog så hon började springa längs vägen tillbaka mot skolan, hennes klänning släpade i marken och drog ner hennes fart så hon försökte med att lyfta upp klänningskanten då hon sprang, lite hjälpte det men inte mycket. Hon började känna hur det brändes i halsen och snart orkade hon inte springa längre, luften hade lämnat henne och det började svartna framför hennes ögon. Hon föll ihop på den smutsiga vägen i en hög och allting blev svart. Hon återvände till verkligheten från och till, hon kunde se blont hår och hon kunde känna hans starka armar om hennes kalla kropp. Ibland kunde hon se upp i hans vackra men arga ansikte, hon flöt tillbaka till drömmen där hon såg upp i Notus ögon, han log mot henne, de var ute på en stor äng tillsammans, hon kunde höra fåglarna sjunga och vattnet brusa men det enda som verkligen fångade hennes uppmärksamhet var Notus, hela han glödde av någonting, han var så vacker. Kirya hade aldrig sätt en så vacker person tidigare, han var så självsäker och stark. 
Det var det hon mindes ifrån gårdagen, hon hade ont i huvudet efter allting som hon hade fått höra, men inget av det kunde vara sant... Hennes föräldrar kunde inte ha ljugit för henne under hela hennes liv, så kunde det bara inte vara. Hon hade aldrig tänkt på att dom inte skulle vara hennes föräldrar, hon visste om att hon såg annorlunda ut jämfört med  alla andra i släkten som liknade varandra på så många sätt. Hon hade alltid varit den udda men alla hade älskat henne lika mycket och aldrig pratat om att hon var annorlunda. Denna Etion måste ljuga för henne, hon vägrade att ge med sig att allting tydde på att Etion faktiskt hade rätt. Hon var mer lik honom än någon i hennes familj, men hon skakade bort tanken så fort den slog henne. Hon reste sig upp från sängen och då hon tittade bort mot dörren igen så var den namnlösa borta, han satt inte längre på stolen som han suttit på för några sekunder sen, hur kunde han försvinna så fort? Hon tog några prövande steg emot dörren men ingen stoppade henne så hon skyndade på stegen och öppnade dörren, solljuset rev i hennes ögon och hon skrek till av chocken. Hon var inte van med att vara ute i solen längre hon hade alltid undvikit det eftersom hon aldrig hade gillat solen, hon backade snabbt in i huset igen men lät bli att stänga dörren, det var skönt med värmen som solen gav ifrån sig. In igenom den öppna dörren steg Etion in och log emot henne där hon stod och gnuggade sina ömma ögon. Han tog upp någonting ur fickan och sträckte fram den emot henne, en tub... hon tittade frågande på Etion där han stod.
” Häll lite utav vätskan i ögonen och blinka några gånger” sa han och pekade samtidigt på den lilla tuben Kirya höll i handen.
” Hälla... i ögonen?” Kirya tyckte att det lät konstigt men vågade inte säga emot mannen.
Hon skruvade bort korken och gjorde som han hade sagt, hon hällde försiktigt lite utav vätskan i ögonen, då den vattniga lösningen nuddade hennes ögon så kunde hon känna en kylande hinna täcka över hennes fortfarande ömma ögon, hon blinkade några gånger och tog emot näsduken den namnlösa sträckte fram emot henne, hon torkade av den övriga vätskan och sträckte tillbaka respektive sak till respektive ägare. Etion tog emot tuben och sträckte fram sin armbåge i ett tecken att Kirya skulle ta den, hon tvekade lite innan hon tog hans armbåge och lät honom leda henne ut i solen, hon gjorde sig redo för att behöva blunda då hon kom ut, men då solen nuddade hennes ögon kunde hon känna hur den svalkande vätskan skyddade hennes ögon. Hon såg förvånat upp mot Etion där han stod bredvid henne och log
” Trodde du att vätskan skulle fräta sönder dina ögon eller?” sa Etion och skrattade lätt åt sig själv 
” Äh... Ja faktiskt... Eller något liknande i alla fall” svarade  Kirya generat.
Etion bara skrattade och ledde henne vidare över tomten, Kirya vände sig om för att se på huset hon nyss lämnat, det var en liten stuga, bara ett plan och det var en vit dörr som ledde ut på den träfärgade terrassen som de nyss klivit ned för. Resten utav stugan var röd med vita fönsterkarmar, det var ett gulligt hus då hon såg upp på skorstenen som var gjord utav tegelstenar. Hon tittade återigen på Etion innan hon började titta på gräsmattan de gick över, gräset var ganska långt men inga blommor växte där vilket var ovanligt, det brukar alltid vara vackra små smörblommor där gräset växer fritt. Hon såg rakt framåt och glömde snabbt bort det blomfria gräset, de hade nästan kommit fram till en lada, den var riktigt stor hon hade aldrig tidigare sätt en så stor lada, den var 3 våningar hög och hade fönster tre på varje sida om den stora ladudörren på varje våning. Hon tappade hakan mer och mer ju närmare ladan de kom. Då de nästan var framme så öppnades den stora trädörren och två personer kom ut springande, de var väldigt lika varandra och de båda hade sprakande rött hår, killen hade hår som räckte honom till hakan och flickan hade längre hår än Kirya. Men deras ansikten var nästan identiska båda hade samma glada men vilda ansiktsuttryck, de skyndade sig fram till Kirya och Etion och sträckte fram sina händer samtidigt i en hälsning, Kirya visste inte vilken hand hon skulle börja med så hon korsade sina händer och tog deras samtidigt en med höger och en med vänster hand. Alla tre började skratta innan de presenterade sig, pojken började med att buga sig artigt och säga
” God dag Kirya, mitt namn är Firo Zenit och detta är min syster Miro” sa han och pekade på flickan med det långa håret, hon neg ordentligt då Firo sa hennes namn och hon slutade aldrig le sitt söta leende där hon visade hela raden med vita tänder som omfamnades av hennes vackra fylliga läppar, röda till skillnad mot hennes aningen bleka hy. Kirya log tillbaka men sa ingenting eftersom de uppenbart redan visste vem hon var då Firo hade sagt hennes namn. Miro och Firo flyttade på sig för att göra plats åt ytterligare en person som kom ut på den stora gräsmattan, hon kom sakta gående mot dem med ett stort leende på läpparna, hon var otroligt vacker, med sina underbara ögon och långa, vackra hår som böljade ner för hennes rygg, Miro var nästan en kopia av denna kvinna, men kvinnan var även väldigt lik Kirya, hon kunde nästan se sig själv några år framåt i tiden. Då kvinnan kom fram neg Kirya utav respekt och presenterade sig.
” Mitt kära barn, du behöver inte niga för mig, det är jag som skall niga” sa kvinnan med en vacker och melodisk röst innan hon neg framför Kirya.
Nu kunde Kirya inte hålla sig längre.
” Vad är det här egentligen? Ni behandlar mig som om jag var kunglig!”
” Du ÄR kunglig Kirya, dina föräldrar gav dig titeln och jag... är din moster och mitt namn är Fioni Zenit”
” V...va?”
” Som Fioni säger, du är kunglig Kirya och vi skall förklara allting för dig. Det är mycket saker du behöver veta Kirya... om oss och om dina föräldrar, vi börjar med mig, Fioni är din moster och jag din farbror, Miro och Firo är våra barn och därför dina kusiner” talade Etion om
” Farbror?... Jag måste sitta ner” sa Kirya chockat.
Hon hade aldrig haft en farbror förut, hon ville inte tro att hela hennes liv har varit en lögn, men då hon tittade på Fioni och hon kunde lätt se likheterna var det bara att acceptera att detta var hennes riktiga familj och att dem hon alltid trott var hennes föräldrar har ljugit för henne redan från början. Hon följde efter Etion in i den stora ladan, den namnlöse gick fortfarande tyst i bakgrunden och Kirya hade verkligen börjat bli nyfiken då det gäller den pojken.

Notus vaknade tidigare än Rem och Michael denna morgon, han satte sig tyst upp och som varje morgon tog han fram den lilla flaskan och droppade några droppar i varje öga av den flytande vätskan därefter blinkade han några gånger och torkade sedan bort den överflödiga vätskan. Efter att han hade dragit på sig sin skoluniform så började Rem röra sig borta i sängen och det var dags för en ny dag här på internatet.
Det är dags att försöka hitta Zenits arvtagare, Notus har varit här i tre dagar nu och han var väldigt trött på allt tjat om Gud och Jesus. Jesus dog för så många år sedan att han är helt obetydlig enligt Notus så varför ska han veta hur Jesus har levt sitt liv och vad han har gjort för bedrifter för mänskligheten? Notus har inget intresse för mänskligheten överhuvudtaget. Rem och Michael var snart påklädda och redo för att gå iväg till kapellet inför morgonbönen, Notus hade lärt sig att bara stänga av allting i sitt huvud till och med hörseln under själva morgonbönen för då slapp han lyssna, sjunga och förstå vad brodern talade om. Efter bönen så började dagen som vanligt och sakta började det närma sig middagen, idag skulle han kanske se den vackra flickan igen om han hade tur. Nu under maten så gjorde han som alla de andra pojkarna och tryckte i sig så mycket mat han kunde så att pigorna skulle komma ut så fort som möjligt och de gjorde dom. Den vackra flickan kom också in i matsalen men idag hade hon en liten flicka efter sig som hängde efter henne hela tiden, den lilla flickan såg sig omkring på alla pojkar som fanns i salen. De två kom fram till de bord där Notus, Rem och Michael satt.
” Hejsan, mitt namn är Notus, vad heter du?” sa Notus vänligt till den vackra flickan
” Kirya” Mumlade flickan nervöst
Men innan Notus hann säga något mer kom den lilla flickan fram och ställde sig mellan de båda och väste argsint åt Notus innan flickorna gick iväg. Notus kunde direkt se att den lilla flickan var en vampyr, men varför hade hon väst åt honom. Hon var ju så liten, hon hängde efter Kirya (vilket vackert namn) som om de var präglade med varandra. Präglad var man till den person som skapat en, om man inte är en vampyr av de fyra adelsfamiljerna. Man får ett band tillsammans med den vampyr som har skapat en, man kan lätt känna av hur den andra mår och man skulle aldrig kunna förråda sin skapare. Man skulle till och med offra sitt eget liv för den andre. Det är även så att bara adelsfamiljerna kan skapa nya vampyrer. En skapad vampyr har inte medfött vampyrblod och kan därför inte skapa flera.
Den vackra flickan hade rött hår, men hon kan inte vara en från Zenits familj eftersom de aldrig har fött en dotter så Notus måste leta vidare efter en pojke med mörkrött hår och med de typiska Zenit dragen. Den ganska lilla näsan, väldigt mörka ögonbrynen, fylliga kinder, liten haka och mjuka former i ansiktet. Allt var egentligen motsatsen till Prometheus släkt, med sina höga kindkotor, raka näsa, kantiga konturer, ljusa ögonbryn och kraftiga käken.
Notus såg sig omkring i matsalen men kunde inte se någon som hade mörkrött hår förutom Rem då som hade explosivt rödaktigt. Men han kände på sig att det inte var Rem som var Zenits efterträdare,  eftersom en vampyr av ett så stort och ståtligt släkte och är Alena och Zions son så kan man inte se ut som Rem gör. Rem är smart och begåvad men är inte riktigt den typen. Notus försökte hitta flickan i folkmängden men såg henne inte så han vände ansiktet mot bordet igen för att få i sig en sista macka men han förstod att han hade vänt sig för sent eftersom all mat nu var slut.

¤¤¤        

Veckorna gick och Notus hade börjat vänja sig vid livet här på skolan. Alla vaknade tidigt, gick på morgonbönen, åt frukost, gick till bibelstudierna, lunch, idrott, middag, fritid, kvällsgudstjänst. Notus hade till och med lärt sig att uppskatta de långsamma gudstjänsterna, han hade provat på att lyssna på de bröderna hade att säga och oftast var det ganska vettiga saker som de faktiskt sa. Även fast han hade vant sig med att vara här kunde han inte sluta tänka på Kirya för en enda minut, hon smög sig in i hans drömmar och han kunde se henne överallt för att i nästa sekund inse att det var någon helt annan han stod och såg på. Under middagen så försökte han och Kirya alltid att ha ett snabbt samtal med varandra, han hade nu fått reda på att hon är 16 år snart 17, hon blev hit skickad för att det blev för dyrt för hennes föräldrar att ha kvar henne hemma så hon sparade ihop så mycket pengar hon kunde utav den lilla lön hon fick för att jobba här på skolan. Kirya hade aldrig tid att stanna tillräckligt länge för att få höra någonting om Notus själv vilket var väldigt bra eftersom han inte kunde tala sanning till henne om hans historia. Notus låg i sin säng och såg upp i det sneda taket och följde spindelns rörelser där i spindelnätet i ena hörnet av rummet, han väntade på att kyrkklockan skulle slå tolv sedan skulle han smyga ut och ta sig ut på den stora inne tomten där han skulle möta Kirya för första gången ensam. Då klockan började slå så smög han försiktigt ut ur rummet och skyndade på sina steg emot den mindre dörren som fanns i den stora entréhallen. Han öppnade försiktigt dörren och smet snabbt ut och stängde den försiktigt bakom sig, han vände ansiktet mot trädgården och kände den kyliga nattvinden emot sitt ansikte, han vandrade in emot mitten av gården där det fanns en liten dunge med träd där han skulle möta Kirya. Han hoppades innerligt att hon hade kunnat smyga iväg ifrån irriterande Minori som alltid satt fast på henne som ett litet plåster. Notus slog sig ner på en utav de fyra bänkarna som fanns i dungen, där satt han och lyssnade till ett hoande ifrån en uggla inte långt bortifrån och han kunde höra syrsor som spelade vackra melodier. Han slöt ögonen och lutade huvudet bakåt och andades kraftigt in den kyliga luften och kände hur den isade ner till hans lungor och sakta andades han ut den och det bildades ånga som kom ut ur hans halv öppna mun. Han kunde höra hur dörren öppnades försiktigt och stängdes direkt efter, han kunde höra tassande steg som rörde sig emot dungen där han satt, han satte sig rak i ryggen och väntade tills hon kom fram ur buskaget innan han log försiktigt emot henne. Hon stannade upp och han kunde se hur hon rodnade då hon log tillbaka emot honom, hon gick sakta fram till bänken där han satt, hon tvekade lite innan hon satte sig ner bredvid honom. Notus märkte att hon inte vågade möta hans blick man han höll den ändå fäst på hennes vackra ansikte, han kunde inte förstå att det kunde finnas en sådan vacker varelse på denna jord. Hon lyste upp allt som fanns omkring dem med bara ett enkelt leende, han smälte då han såg hur hon bara blev mer och mer röd om kinderna. Han kunde även känna hennes doft där hon satt bara några decimeter ifrån honom och vinden lekte med hennes röda lockar, de satt där helt tysta i flera minuter innan någon av dem vågade öppna munnen
”Så du lyckades komma ifrån Minori ser jag” sa Notus tillslut
”Ja, hon ligger och sover med hennes rävunge Zita”
”Rävunge?”
”ääh... ja, det är en lång historia!” skrattade Kirya försiktigt
Notus log bara åt kommentaren, det var klart han visste att Minori hade en rävunge han hade känt lukten av en räv sedan första dagen han träffade Minori inne i matsalen då hon hade morrat åt honom. Notus kunde inte förstå varför han kände sig så nervös då han satt bredvid Kirya, han var nervös men samtidigt kändes allting så rätt. Det kändes rätt att sitta där tyst bredvid henne, tystnaden var inte en obekväm tystnad som det ofta blir när folk inte vet vad de ska prata om. Men så var det inte här, de satt där och såg upp mot den molnfria natthimmelen och hörde syrsorna spela och de kunde höra bruset ifrån en bäck inte långt bortanför de stora murarna. En timme flög förbi som några minuter och Kirya var tvungen att skynda sig tillbaka för att få några timmars sömn innan hon skulle upp och  börja göra pojkarnas frukost. Då de skulle ta farväl av varandra så förde Notus Kiryas hand upp mot hans egen mun och kysste den försiktigt.

¤¤¤

Hon såg på då han kysste hennes hand, då han gjorde det så kunde hon känna hur en sval vind slöt sig runt om dom och alla övriga ljud så som syrsorna och den brusande bäcken upphörde att låta och där fanns bara de två, två oskyldiga själar fick känna ro för en kort stund, innan de behövde skiljas åt i den mörka natten. Kirya tog farväl och skyndade sig tillbaka till sin egen sovsal men det enda som rörde sig i hennes huvud var bilden av Notus där han hade suttit på bänken och väntat på henne. Hans blonda hår som vinden hade lekt med och hans vackra blåa ögon, sådan ljus färg är väldigt ovanligt i de här området. De flesta hade gråblont hår och en gråblå ögonfärg, Notus var något extremt ovanlig liksom hon själv var också annorlunda, hennes röda hår och orangegula ögon. Hon hade aldrig mött någon annan som liknade henne själv och ofta var det folk som frågade om den udda färgen och vem hon ärvt den utav. Men hon kunde aldrig svara på den frågan eftersom hon själv inte visste, ingen av hennes föräldrar hade en sådan färg och ingen annan i släkten hade haft det heller. Hennes föräldrar brukade säga att det var ett mirakel att de fick en så vacker dotter så de själva såg så alldagliga ut, hon hade alltid slutat fråga då och blivit glad eftersom hennes föräldrar trodde att Gud hade gett deras dotter en extra tanke innan hon föddes. Kirya kröp ner under täcket där även Minori och Zita låg och sov. Zita hade verkligen fäst sig vid Minori och lämnade nästan aldrig hennes sida förutom då Minori var med och jobbade, hon sprang lös på skolan och hon verkade förstå att ingen vuxen fick se henne så hon höll sig alltid gömd då alla flickor jobbade, men hon var aldrig långt borta. Så fort Minori visslade så kom den lilla rävungen fram springande till dem. Minori var alltid hungrig och törstade efter blod, medan Kirya avskydde sig själv då hon kände av hungern i halsen, det kändes som om något rev inom henne, krävde att hon skulle släcka törsten. Minori brukade smyga ut var och varannan natt till pojkarnas sovsalar och dricka bara lite grand ifrån några av dom. Hon var snabb på att lära sig hur hon skulle dölja sina spår på pojkarnas halsar, hon hade märkt att hennes saliv hade en läkande effekt så efter hon hade druckit några klunkar så slickade hon lätt på såret och såg hur bitmärkena nästan försvann helt förutom två små ärr där tänderna hade trängt igenom huden. Minori ansåg att det var helt okej att dricka folks blod så länge man suddade ut spåren efter sig, men Kirya kunde känna magen vrida sig då hon tänkte på att bita någon och sedan dricka blodet, hon kunde klart och tydligt minnas den underbara känslan av att dricka Minoris blod och känna hur den kylde ner smärtan i halsen och efter det hade hon börjat må bättre, få mer färg i ansiktet och var inte längre skakig och vek. Hon förstod att det var blod hon behövde för att överleva men hon nöjde sig med att snappa åt sig en fågel ute på gården på nätterna, hon vägrade följa med Minori till pojkarna. Man kunde inte tro att Minori bara var 7  år gammal, hon talade som vilken 16 åring som helst och hon hade börjat se äldre ut än vad hon hade gjort då Kirya hade bitit henne och fått henne att bli vad det nu än var hon har blivit. Minori började likna 12 år redan, som att hon hade börjat växa mycket snabbare än vad en människa skall kunna. På bara några få veckor hade hon blivit så mycket större och börjar likna en kvinna mer och mer för varje dag. De andra flickorna som jobbade här på skolan hade slutat fråga frågor om den lilla flickan som anslutit sig till dem, de hade accepterat henne redan från början, Minori hade vackert, tjockt blont hår som hängde i vackra lockar och hennes blåa ögon kunde få vem som helst att falla på knä framför henne. Inte ens Klara hade frågat massa frågor om Minori och det var ovanligt eftersom Klara hade någon sak om att hon alltid behövde veta alltid som hände runt omkring henne. Kirya slöt ögonen och försökte somna eftersom hon snart skulle upp och börja med frukosten till pojkarna.

Den lilla flickan satte sig upp och såg bort mot Kirya där hon satt stilla av skräck, flickan visste inte riktigt vad som hade hänt bara att någonting hade börjat vara jätte skönt som sedan övergick till en omänsklig smärta och sedan ett lugn som hon aldrig känt tidigare. Hon kunde se mycket bättre i mörkret nu, hon såg på den övervuxna väggen till den stora skolan, hon kunde nu se vart enda litet löv uppe i trädkronan, ingenting var längre en grötig massa på natten, allt var lika tydligt som om det var dag. Men hon kunde känna någonting som lurade bakom henne så hon svängde hastigt runt och såg in i buskaget som hon hade gömt sig i tidigare, där satt en rävunge och såg på dem. Minori gick sakta fram mot den lilla rävungen som gnydde lite men gjorde inget försök att springa iväg utan den tillät Minori att bära upp den, den var förvånansvärt lätt och spinkig. Det såg ut som om den stackaren inte fått mat på flera dagar, Minori vände sig om och såg på Kirya där hon fortfarande satt och såg förskräckt på Minori där hon stod. Minori kunde känna någonting då hon såg på Kirya, som ett starkt band mellan dom, hon kände en stor tacksamhet och respekt för Kirya som hade gjort henne till vad hon är nu, hon var inte längre en svag, sjuk liten flicka utan nu var en en stark, frisk flicka. Hon kunde inte ens känna sig ung längre. Hon hade mognat och kände sig mer som en 20 åring än en 7 årig flicka. Hon tog med sig den lilla rävungen och gick fram mot Kirya där hon satt, sträckte fram sin hand för att hjälpa henne upp. Kirya tog emot handen och kom upp på fötterna, Minori blev förbluffad över hur lätt det var att hjälpa Kirya med bara en hand medan hon höll sin lilla rävunge i andra handen. Ingen av dem kunde förstå vad som precis hade hänt men efter ett tag gick de båda tillbaka in i skolan, Kirya hade lovat att se till att Minori skulle kunna bo där, så hand i hand gick de in genom ekdörren och vidare genom korridoren. Allt var tyst och stilla och Minori vågade inte fråga alla de frågor som virvlade runt i hennes huvud, för då kanske hon skulle störa tystnaden. De gick tillsammans in i sovsalen och de kröp ner i Kiryas säng alla tre Minori, Kirya och den lilla rävungen. Nästa morgon skulle Kirya prata med broder Arthur och fråga om hon skulle kunna stanna kvar här hade hon lovat. Men ett nytt lugn så lyckades Minori somna bredvid sina två nya vänner. Bandet mellan Minori och Kirya var någonting som ingen av dem kunde förstå, men båda hade förstått att det inte var någonting att driva med. Bandet var viktigt och det fanns där, det höll dom tillsammans, de kunde lätt känna av hur den andra mådde utan så mycket som en blick. Det är något stort som har hänt med Minori men bara tiden kommer kunna förklara vad det är som faktiskt har hänt i den 7 åriga flickans kropp. Men alla frågor får vänta nu var det bara att sova och se vad morgondagen hade att vänta.

Hejsan