thetossmaster

Kirya rusade in i köket hon var högröd i ansiktet av rodnad, hon andades så kraftigt att det kändes som om hon skulle svimma. Vem var han? Varför hade han fångat henne? Varför hade han så underbara ögon?

Hon skakade på huvudet och satte sig skakande ner på en av pinnstolarna vid pigornas köksbord. En av hennes vänner Klara kom fram med en skål soppa till Kirya där hon satt och skakade.

”Kirya, vad hände?” frågade Klara försiktigt efter att hon själv satt sig ner vid bordet

”Jag... vet inte. Han var så... så...” stammade Kirya fram

”Du är helt förstörd gumman, det är nog lika bra att du går och vilar, din trötta kropp klarar inte av att få sån här panik det vet du. Du blir för utmattad av att springa vet du också, gå och vila dig Kirya. Jag ser till att dina sysslor för resten av dagen blir gjorda”

”Tack Klara” svarade Kirya och då hon nu hade slutat skaka kunde hon känna hur utmattad hon faktiskt hade blivit.

Hon visste om att hennes klena kropp inte klarade av denna psykiska och fysiska påfrestning som hon nyss utsatt sig själv för. Hon hade varit extremt klen och känslig mot all fysisk påfrestning under hela hennes liv. Men hennes föräldrar hade inte haft tillräckligt med pengar för att ha henne kvar hemma nu då hon var över 15 år så hade hon flyttats hit, så hon skulle kunna tjäna lite egna pengar och kunna hjälpa till att försörja sin familj med lite pengar också. Hon tjänade inte bra alls men det lilla hon tjänade la hon alltid undan så mycket hon kunde för att kunna ge till sina föräldrar senare, hon sparade bara så mycket som hon behövde för att överleva här.

Kirya lyckades ta sig tillbaka till sin sovsal och innan huvudet hade nuddat kudden hade hon redan somnat.

Några timmar senare vaknar Kirya av hungern, hon har levt med den hela sitt liv, hon kan fortfarande inte förstå den. Hon hungrar efter något men hur mycket hon än äter så försvinner inte hungern, hon har slutat leta efter vad det är som gör henne hungrig så även denna gång försöker hon att ignorera hungern och bara återvända till den drömlösa sömnen, vilket hon snabbt lyckas med.

”Kirya? Kirya!?”

”Ja?” svarar Kirya sömndrunket

”Det är middag om några minuter och vi behöver din hjälp, pojkarna är som tokiga igen” sa Klara försiktigt

”Jag kommer”

Kirya satte sig upp och kunde känna hur allt blod rusade från huvudet och allt svartnade i några sekunder. Men hon var snart på fötterna igen och följde efter Klara mot köket. Köksmor Siguil sa åt flickorna att vara tysta och hålla huvudet lågt som hon alltid talade om varje måltid, hon öppnade dörren och flickorna strömmade ut i matsalen, men innan Kirya hann ut tog Siguil ett fast tag om hennes arm och frågade vart hon varit. Efter en snabb förklaring så fick även Kirya gå ut med sin korg. Hon kände nervositeten då hon gick in, tänk om hon fick se killen med de underbara ögonen igen, men eftersom hon inte får visa sitt ansikte så kunde hon inte se honom, efter att hon lämnat korgen återvände hon till köket.

”Diskdags då” sa Klara betydligt gladare än tidigare.

”Mm...” svarade Kirya frånvarande

”Vad är det Kirya?” frågade Klara förvånat

”Äh... Inget, diska så var det ja”

”Okeeej...”

Sedan började dagens jobbigaste sysslor, först ska man diska första halvan av middagen, sedan är det dags för andra halvan, efter det skall man torka golvet inne i den alltid ner sölade matsalen, efter det fick alla gå tillbaka till sovsalarna och ha en kort kvällsgudstjänst med Siguil sedan fick alla flickor sova. Så att de skulle orka gå upp nästa morgon och laga frukost till pojkarna. Dagarna här var alltid långa och ansträngande men man fick betalt och det var det som räknades i slutändan. Efter alla kvälls sysslor nästan rasade Kirya ihop på sängen.

Mitt i natten vaknade Kirya upp av den brinnande hungern i halsen igen, värre än någonsin tidigare. Hon visste att hon MÅSTE lösa hungern nu, hon kunde höra någonting röra sig utanför sovsalen så hon tog sig ljudlöst upp ur sängen och drog på sig sin klänning men struntade i förklät innan hon smög ut ur sovsalen. Personen som hade rört sig utanför sovsalen var nu borta, men hon kunde höra den tunga ekdörren knaka så hon ilade snabbt iväg mot entréhallen. Dörren stod på glänt och då blev Kirya nyfiken, hon hade inte varit utanför murarna på 1½ år och hon tänkte inte missa detta tillfälle förresten så brann halsen just nu så mycket att hon behövde frisk luft. Då Kirya kom ut i den kyliga luften så drog hon in den friska luften för att kunna få in så mycket som det bara gick i lungorna. Plötsligt så kunde hon höra någonting i några buskar en bit bort, hon undrade vad det kunde vara så försiktigt började hon gå fram mot buskarna som nu hade blivit tysta igen. Då hon nästan hade kommit fram till buskarna så hoppade en liten flicka fram, hon såg ut att vara omkring 5-7 år gammal, hon hade tovigt blont hår som hängde i trasor kring hennes avmagrade ansikte, hon hade stora blåa ögon som tindrade då hon såg på Kirya.

” Oh... Vilka fina ögon du har” sa den lilla flickan beundransvärt

” Äh... Tack, vem är du? Och vad gör du här?”

” Jag heter Minori, jag har rymt hemifrån”

” Varför har du rymt då?” frågade Kirya och satte sig ner på huk framför Minori

” För pappa är dum”

” Varför är han dum då”

” Han slår mamma och han pillar på mig som han brukar pilla på mamma”

” Herre Gud! Följ med mig Minori. Jag kan säkert se till att...” Mer hann Kirya inte säga innan hungern högg tag i henne, hon kände hur hela kroppen skakade och hon föll ihop på marken, hela kroppen brann och hon ville inget annat än att skrika. Hon såg på Minori som stod som förstelnad och såg på Kirya där hon hade ramlat ihop. Plötsligt stod det klart för Kirya vad hon ville ha, hennes huvud blev dimmigt och hon kunde inte längre tänka, det ända hon såg var Minoris blod som pulserar under hennes tunna hud, Kirya kravlade sig närmare Minori där hon stod, tog tag i hennes hand sedan kunde hon känna hur Minoris blod forsade in genom Kiryas mun, ner i hennes hals där hon kunde känna hur blodet stoppade hungern sakta. Hon drog sig från Minori som föll ihop i Kiryas famn, då Kirya hade fallit ihop första gången så hade hon slagit upp ett ganska stort sår i pannan och blodet droppade ner i Minoris ansikte, en droppe träffade hennes läppar och då stack den stackars lilla flickan ut tungan och slickade upp den lilla droppen, sedan slog Minori upp ögonen och skrek. Hon slutade inte, Kirya blev så rädd att hon nästan flög flera meter bakåt och såg förskräckt på den lilla flickan som åter fallit ihop på marken och nu vred sig i plågor. Hennes kropp ryckte och vred sig i flera minuter och hon skrek bara högre och högre, sedan blev hon plötsligt tyst och låg helt stilla där på marken. Kirya var fastfrusen av skräck, vad hade hon gjort? Varför? Blod? Var det verkligen det som hennes kropp så länge har hungrat efter? Det måste ju betyda... Nej! Hon är inte en sån sinnessjuk person som Klara hade talat om för några månader sen.

Klara hade sagt att för många år sedan så hade man upptäckt en ny sinnessjukdom som drabbade vissa människor. Dom såg ut att vara helt friska och kunde bete sig som vem som helst, men de påstod att de inte kunde överleva utan att dricka mänskligt blod. Men då regeringen bestämde sig för att spärra in de sinnessjuka så fick de känna på deras övernaturliga styrka och snabbhet, eftersom de lätt tog sig loss från sina övervakare och dödade dem lätt innan de försvann iväg. Man har inte kunnat finna dom efter det så dom lever antagligen fortfarande omkring oss, ingen vet fortfarande om man kan bli smittad på något sätt, eller om det inte bara är den lilla gruppen av personer som har den sjukdomen och tänk sedan om de har ”förökat” sig och fått egna barn, tänk om dom skulle ha samma sjukdom.

Då Kirya tänkte tillbaka på den kvällen då Klara hade talat om det hade hon inte trott att det var sant, men nu... Nu då hon själv faktiskt hade druckit blodet från lilla Minori, vad var det här? Hennes föräldrar var inte sinnessjuka. Hon skulle ju ha märkt om dom druckit mänskligt blod.

Kiryas tänkande avslutades tvärt då Minori började röra sig där borta bredvid buskarna.