thetossmaster

Notus och Kirya hade inte kunnat träffas ensamma igen sedan natten då de hade mötts ute i trädgården. Det hade varit så underbart att få tillbringa ett kort tag tillsammans med Kirya, hon är så vacker och god. Hennes hjärta är stort nog för att rymma guld, hon försöker alltid att tänka på alla andra innan sig själv. Hon jobbar på en skola för pojkar för att kunna hjälpa sina föräldrar så att de skall få det enklare hemma. 
Notus hade fått ett meddelande ifrån sin far dagen innan och budbäraren hade varit Miloc, Notus kusin men även bästa vän. Han hade kommit in under deras lektion i konsten att läsa och skriva. Det var broder Arthur som höll i lektionen och han blev inte glad då Miloc hade störtat in i salen och bett att få tala med Notus Prometheus. Broder Arthur hade först tänkt neka honom men då gick Miloc närmare brodern och såg honom djupt in i ögonen och efter några sekunders tystnad så ändrade brodern sitt ansiktsuttryck och såg plötsligt glad ut då han såg på Miloc och sa med sin höga stämma
”Självklart, mr. Prometheus denna unga man önskar tala med dig, du har min tillåtelse att lämna salen men skynda dig tillbaka”
”tack broder Arthur” hade Notus sagt innan han hastigt reste sig upp från pinnstolen och följde Miloc ut i den tomma korridoren utanför.
Då de stängde dörren bakom sig började Notus skratta och de fick äntligen hälsa normalt på varandra. 
” Miloc! Vad gör du här?”
” Hejsan Notus, det var ett tag sen, Lucifer skickade mig”
” Det var det verkligen, nå? Vad ville min far mig denna gång?”
” Han undrar hur det går med Zenit uppdraget...”
” Jag letar fortfarande, det finns ingen pojke som stämmer in på hur Zenit ser ut”
” Lucifer sa att du antagligen skulle säga det, så han bad mig att säga detta; Det kanske inte är en son för en gångs skull, bara för att de regerande i Zenit släkten alltid föder söner finns det ändå en chans att det skulle kunna vara en dotter”
Notus frös till då han hörde detta eftersom han direkt förstod vem denna arvinge till tronen skulle vara. Hans underbart vackra Kirya stämmer exakt in på beskrivningen utav en Zenit. Men det kan inte vara sant, hon kan inte vara hans allra största fiende i världen, han borde ha känt av att hon var en vampyr om det nu var sant, andra vampyrer luktar alltid mer blod och olika typer utav blod. Men det hade inte Kirya gjort, hur kan hon då vara en vampyr? Han hade vägrat att erkänna för sin bästa vän att han visste vem arvingen var. Miloc hade inte haft tid att stanna kvar länge utan behövde skynda sig tillbaka till Lucifer med Notus svar om att han inte hade lyckats ta reda på vem arvingen var ännu men att han skulle börja se om det även skulle kunna vara en flicka som stämde in på beskrivningen. De två vännerna hade tagit ett hastigt farväl innan Miloc hade skyndat sig ut till den väntande droskan utanför skolans portar. Notus hade med tungt hjärta återvänt till lektionen, men den resterande timmen så satt Notus och såg ut igenom ett av fönsterna som fanns inne i salen. Då  den stora klockan ringde till lunch så började Notus släpa sig bort mot matsalen, idag ville han inte ens se Kirya för han ville inte ha rätt om hennes ursprung. Hon visste antagligen inte ens om att hon föddes in i en av dom viktigaste vampyrfamiljerna. Hon visste antagligen inte om att hela hennes släkt var förvisad. Hon visste inte att hon var dömd att bli mördad utav Notus Prometheus. Notus satte sig bredvid Rem och Michael som pratade på som vanligt, helt ovetande om vilket uppdrag som deras vän snart skulle behöva ta tag i. Om Notus inte mördade Kirya skulle även han bli förvisad som Caleb hade blivit, han kunde inte tänka sig ett liv utan sin familj. Lucifer hade alltid varit en god far till honom även om han i sitt hjärta visste att Lucifer var en av de farligaste levande männen i världen, eller levande kanske inte är rätt ord, utan vandrande är ett mer rätt att använda åt en vampyr eftersom de inte lever men de är ändå vandrande. En vampyr kan bli upp till 500 år gammal men det är inte många som överlever så länge, det finns nämligen något som kallas sökare och det är människor som vikt sitt liv åt att söka efter vampyrer och mörda dom. De anser att vampyrer inte bör existera eftersom de mördar folk, det sökarna inte vet är att det inte är många vampyrer som mördar de personer de dricker av, oftast så sluter de igen betten innan personen i fråga ens märker av att de blivit bitna. Dörrarna som släppte in flickorna öppnades och en drös av flickor myllrade in i matsalen, men ingen av dem var Kirya eller Minori. Flickorna skyndade sig att lämna ifrån sig sina brickor fulla med mat innan de skyndade sig ut ur matsalen igen. Vart kunde Kirya vara? Hon hade aldrig missat en måltid sedan Notus kommit hit. Rem försökte få igång Notus att prata men misslyckades så han gav upp och fortsatte prata med Michael efter lunchen var slut så gick Notus iväg ensam för att slippa bli tvingad att socialisera sig med sina två vänner, han kände inte för att prata med någon just nu. Han behövde lugn och ro så han gick ut på gården där han och Kirya hade träffats en vecka tidigare. Då han kom ut slogs han utav solljuset, som tur var hade han hade dränkt ögonen med vätskan som hjälpte honom emot solljuset, Vampyrer dör inte utav solljus med det irriterar dem, eftersom de har bra mörkerseende så har de väldigt känsliga ögon emot starkt ljus, därför hjälper vätskan mot att skydda emot ljuset. Notus gick emot dungen där de hade suttit, då han kom dit var det tomt. Han hade önskat att hon skulle ha suttit där och väntat på honom vilket var en dum tanke men han kunde inte sluta tänka på henne. Hennes vackra kropp och hennes vackra ögon, allting hos henne var otroligt, ingenting gick upp emot att bara se henne röra sig. Se hennes vackra röda hår svaja i vinden, han satte sig ner och la huvudet i sina händer och suckade djupt. Vart kunde hon vara?

                                                 

¤¤¤

Hon slog förskräckt upp ögonen, vart var hon? Vart fanns Minori? Vem var mannen borta vid dörren?
Han hade blont rufsigt hår och muskulösa armar, han satt med slutna ögon och det såg ut som om han sov men Kirya vågade inte chansa. Plötsligt kom hon ihåg gårdagens händelser, mannen som hade stoppat henne i korridoren, han hade haft såna vackra gula ögon, han hade haft samma hårfärg som Kirya själv och hon hade nästan ropat högt då hon såg hans vackra ansikte, han såg ut att vara i 30 års åldern och var absolut ingen utav bröderna. Han hade sträckt fram handen och presenterat sig som Etion Zenit men Kirya hade inte kunnat få fram ett ord över hennes chockade läppar så hon hade bara stått där förstelnad och tittat in i mannens ögon. Bakom mannen hade en annan person stått, hon trodde snabbt att det var Notus med det blonda håret och blåa ögonen. Men då hon såg på pojken så var det inte han, denna hade mer muskler och hade ett argsintare uttryck och utstrålning, han hade inte presenterat sig och verkade inte på väg att göra det heller så Kirya lät bli att fråga om hans namn, hon var fortfarande fascinerad utav Etions ögon. Kirya kände på sig att hon kunde lita på denna man som stod framför henne så då han frågade om hon kunde följa med honom så sa hon inte emot. De började röra sig mot entréhallen och den stora dörren, tyst i bakgrunden gick den blonda pojken och höll ett öga på de två som gick framför honom. De kom ut på gårdsplan, där stod en droska och väntade på dem, Etion hjälpte Kirya in i droskan, hon kände snabbt en stöt av oro hur kunde hon veta att de inte var här för att röva bort henne? Men då hon såg in i Etions vackra ögon så lugnade hon ner sig och klättrade försiktigt in i droskan och satte sig ner mitt emot Etion. Den namnlöse och tysta pojken satte sig bredvid henne utan att säga ett ord men knackade lätt på rutan så att chauffören skulle börja åka vilket han snabbt gjorde och droskan började rulla bort ifrån skolan, de satt tysta allihopa den första biten och Kirya tyckte att tystnaden var olidlig innan Etion plötsligt tog till orda inför dem. 
” Som jag sa tidigare är mitt namn Etion Zenit och jag hämtade dig av en anledning Kirya”
” Hur vet du mitt namn? Jag sa aldrig vad mitt namn var”
” Jag har vetat vem du är hela ditt liv Kirya Zenit”
” Jag heter inte Zenit i efternamn, jag heter Kirya Seliôn”
” Nej Kirya, dina fosterföräldrar heter Seliôn i efternamn, men inte du ditt riktiga släktnamn är Zenit och det är ett namn att vara stolt över”
” Vadå mina fosterföräldrar? Det är mina riktiga föräldrar!”
” Nej, det var jag själv som var med och valde dem till dina fosterföräldrar, för 16 år sedan efter att Alena och Zion blivit mördade”
” Nej! Nicja Seliôn och Marco Seliôn är mina föräldrar, Stanna droskan!” ropade Kirya ut till chauffören som snabbt stannade.
Kirya slängde upp dörren och rusade ut ur droskan och kom ut på vägen, hon såg att hon var omringad av skog så hon började springa längs vägen tillbaka mot skolan, hennes klänning släpade i marken och drog ner hennes fart så hon försökte med att lyfta upp klänningskanten då hon sprang, lite hjälpte det men inte mycket. Hon började känna hur det brändes i halsen och snart orkade hon inte springa längre, luften hade lämnat henne och det började svartna framför hennes ögon. Hon föll ihop på den smutsiga vägen i en hög och allting blev svart. Hon återvände till verkligheten från och till, hon kunde se blont hår och hon kunde känna hans starka armar om hennes kalla kropp. Ibland kunde hon se upp i hans vackra men arga ansikte, hon flöt tillbaka till drömmen där hon såg upp i Notus ögon, han log mot henne, de var ute på en stor äng tillsammans, hon kunde höra fåglarna sjunga och vattnet brusa men det enda som verkligen fångade hennes uppmärksamhet var Notus, hela han glödde av någonting, han var så vacker. Kirya hade aldrig sätt en så vacker person tidigare, han var så självsäker och stark. 
Det var det hon mindes ifrån gårdagen, hon hade ont i huvudet efter allting som hon hade fått höra, men inget av det kunde vara sant... Hennes föräldrar kunde inte ha ljugit för henne under hela hennes liv, så kunde det bara inte vara. Hon hade aldrig tänkt på att dom inte skulle vara hennes föräldrar, hon visste om att hon såg annorlunda ut jämfört med  alla andra i släkten som liknade varandra på så många sätt. Hon hade alltid varit den udda men alla hade älskat henne lika mycket och aldrig pratat om att hon var annorlunda. Denna Etion måste ljuga för henne, hon vägrade att ge med sig att allting tydde på att Etion faktiskt hade rätt. Hon var mer lik honom än någon i hennes familj, men hon skakade bort tanken så fort den slog henne. Hon reste sig upp från sängen och då hon tittade bort mot dörren igen så var den namnlösa borta, han satt inte längre på stolen som han suttit på för några sekunder sen, hur kunde han försvinna så fort? Hon tog några prövande steg emot dörren men ingen stoppade henne så hon skyndade på stegen och öppnade dörren, solljuset rev i hennes ögon och hon skrek till av chocken. Hon var inte van med att vara ute i solen längre hon hade alltid undvikit det eftersom hon aldrig hade gillat solen, hon backade snabbt in i huset igen men lät bli att stänga dörren, det var skönt med värmen som solen gav ifrån sig. In igenom den öppna dörren steg Etion in och log emot henne där hon stod och gnuggade sina ömma ögon. Han tog upp någonting ur fickan och sträckte fram den emot henne, en tub... hon tittade frågande på Etion där han stod.
” Häll lite utav vätskan i ögonen och blinka några gånger” sa han och pekade samtidigt på den lilla tuben Kirya höll i handen.
” Hälla... i ögonen?” Kirya tyckte att det lät konstigt men vågade inte säga emot mannen.
Hon skruvade bort korken och gjorde som han hade sagt, hon hällde försiktigt lite utav vätskan i ögonen, då den vattniga lösningen nuddade hennes ögon så kunde hon känna en kylande hinna täcka över hennes fortfarande ömma ögon, hon blinkade några gånger och tog emot näsduken den namnlösa sträckte fram emot henne, hon torkade av den övriga vätskan och sträckte tillbaka respektive sak till respektive ägare. Etion tog emot tuben och sträckte fram sin armbåge i ett tecken att Kirya skulle ta den, hon tvekade lite innan hon tog hans armbåge och lät honom leda henne ut i solen, hon gjorde sig redo för att behöva blunda då hon kom ut, men då solen nuddade hennes ögon kunde hon känna hur den svalkande vätskan skyddade hennes ögon. Hon såg förvånat upp mot Etion där han stod bredvid henne och log
” Trodde du att vätskan skulle fräta sönder dina ögon eller?” sa Etion och skrattade lätt åt sig själv 
” Äh... Ja faktiskt... Eller något liknande i alla fall” svarade  Kirya generat.
Etion bara skrattade och ledde henne vidare över tomten, Kirya vände sig om för att se på huset hon nyss lämnat, det var en liten stuga, bara ett plan och det var en vit dörr som ledde ut på den träfärgade terrassen som de nyss klivit ned för. Resten utav stugan var röd med vita fönsterkarmar, det var ett gulligt hus då hon såg upp på skorstenen som var gjord utav tegelstenar. Hon tittade återigen på Etion innan hon började titta på gräsmattan de gick över, gräset var ganska långt men inga blommor växte där vilket var ovanligt, det brukar alltid vara vackra små smörblommor där gräset växer fritt. Hon såg rakt framåt och glömde snabbt bort det blomfria gräset, de hade nästan kommit fram till en lada, den var riktigt stor hon hade aldrig tidigare sätt en så stor lada, den var 3 våningar hög och hade fönster tre på varje sida om den stora ladudörren på varje våning. Hon tappade hakan mer och mer ju närmare ladan de kom. Då de nästan var framme så öppnades den stora trädörren och två personer kom ut springande, de var väldigt lika varandra och de båda hade sprakande rött hår, killen hade hår som räckte honom till hakan och flickan hade längre hår än Kirya. Men deras ansikten var nästan identiska båda hade samma glada men vilda ansiktsuttryck, de skyndade sig fram till Kirya och Etion och sträckte fram sina händer samtidigt i en hälsning, Kirya visste inte vilken hand hon skulle börja med så hon korsade sina händer och tog deras samtidigt en med höger och en med vänster hand. Alla tre började skratta innan de presenterade sig, pojken började med att buga sig artigt och säga
” God dag Kirya, mitt namn är Firo Zenit och detta är min syster Miro” sa han och pekade på flickan med det långa håret, hon neg ordentligt då Firo sa hennes namn och hon slutade aldrig le sitt söta leende där hon visade hela raden med vita tänder som omfamnades av hennes vackra fylliga läppar, röda till skillnad mot hennes aningen bleka hy. Kirya log tillbaka men sa ingenting eftersom de uppenbart redan visste vem hon var då Firo hade sagt hennes namn. Miro och Firo flyttade på sig för att göra plats åt ytterligare en person som kom ut på den stora gräsmattan, hon kom sakta gående mot dem med ett stort leende på läpparna, hon var otroligt vacker, med sina underbara ögon och långa, vackra hår som böljade ner för hennes rygg, Miro var nästan en kopia av denna kvinna, men kvinnan var även väldigt lik Kirya, hon kunde nästan se sig själv några år framåt i tiden. Då kvinnan kom fram neg Kirya utav respekt och presenterade sig.
” Mitt kära barn, du behöver inte niga för mig, det är jag som skall niga” sa kvinnan med en vacker och melodisk röst innan hon neg framför Kirya.
Nu kunde Kirya inte hålla sig längre.
” Vad är det här egentligen? Ni behandlar mig som om jag var kunglig!”
” Du ÄR kunglig Kirya, dina föräldrar gav dig titeln och jag... är din moster och mitt namn är Fioni Zenit”
” V...va?”
” Som Fioni säger, du är kunglig Kirya och vi skall förklara allting för dig. Det är mycket saker du behöver veta Kirya... om oss och om dina föräldrar, vi börjar med mig, Fioni är din moster och jag din farbror, Miro och Firo är våra barn och därför dina kusiner” talade Etion om
” Farbror?... Jag måste sitta ner” sa Kirya chockat.
Hon hade aldrig haft en farbror förut, hon ville inte tro att hela hennes liv har varit en lögn, men då hon tittade på Fioni och hon kunde lätt se likheterna var det bara att acceptera att detta var hennes riktiga familj och att dem hon alltid trott var hennes föräldrar har ljugit för henne redan från början. Hon följde efter Etion in i den stora ladan, den namnlöse gick fortfarande tyst i bakgrunden och Kirya hade verkligen börjat bli nyfiken då det gäller den pojken.