thetossmaster

Den lilla flickan satte sig upp och såg bort mot Kirya där hon satt stilla av skräck, flickan visste inte riktigt vad som hade hänt bara att någonting hade börjat vara jätte skönt som sedan övergick till en omänsklig smärta och sedan ett lugn som hon aldrig känt tidigare. Hon kunde se mycket bättre i mörkret nu, hon såg på den övervuxna väggen till den stora skolan, hon kunde nu se vart enda litet löv uppe i trädkronan, ingenting var längre en grötig massa på natten, allt var lika tydligt som om det var dag. Men hon kunde känna någonting som lurade bakom henne så hon svängde hastigt runt och såg in i buskaget som hon hade gömt sig i tidigare, där satt en rävunge och såg på dem. Minori gick sakta fram mot den lilla rävungen som gnydde lite men gjorde inget försök att springa iväg utan den tillät Minori att bära upp den, den var förvånansvärt lätt och spinkig. Det såg ut som om den stackaren inte fått mat på flera dagar, Minori vände sig om och såg på Kirya där hon fortfarande satt och såg förskräckt på Minori där hon stod. Minori kunde känna någonting då hon såg på Kirya, som ett starkt band mellan dom, hon kände en stor tacksamhet och respekt för Kirya som hade gjort henne till vad hon är nu, hon var inte längre en svag, sjuk liten flicka utan nu var en en stark, frisk flicka. Hon kunde inte ens känna sig ung längre. Hon hade mognat och kände sig mer som en 20 åring än en 7 årig flicka. Hon tog med sig den lilla rävungen och gick fram mot Kirya där hon satt, sträckte fram sin hand för att hjälpa henne upp. Kirya tog emot handen och kom upp på fötterna, Minori blev förbluffad över hur lätt det var att hjälpa Kirya med bara en hand medan hon höll sin lilla rävunge i andra handen. Ingen av dem kunde förstå vad som precis hade hänt men efter ett tag gick de båda tillbaka in i skolan, Kirya hade lovat att se till att Minori skulle kunna bo där, så hand i hand gick de in genom ekdörren och vidare genom korridoren. Allt var tyst och stilla och Minori vågade inte fråga alla de frågor som virvlade runt i hennes huvud, för då kanske hon skulle störa tystnaden. De gick tillsammans in i sovsalen och de kröp ner i Kiryas säng alla tre Minori, Kirya och den lilla rävungen. Nästa morgon skulle Kirya prata med broder Arthur och fråga om hon skulle kunna stanna kvar här hade hon lovat. Men ett nytt lugn så lyckades Minori somna bredvid sina två nya vänner. Bandet mellan Minori och Kirya var någonting som ingen av dem kunde förstå, men båda hade förstått att det inte var någonting att driva med. Bandet var viktigt och det fanns där, det höll dom tillsammans, de kunde lätt känna av hur den andra mådde utan så mycket som en blick. Det är något stort som har hänt med Minori men bara tiden kommer kunna förklara vad det är som faktiskt har hänt i den 7 åriga flickans kropp. Men alla frågor får vänta nu var det bara att sova och se vad morgondagen hade att vänta.