kapitel 4 - Minori /Erika
Den lilla flickan satte sig upp och såg bort mot Kirya där hon satt stilla av skräck, flickan visste inte riktigt vad som hade hänt bara att någonting hade börjat vara jätte skönt som sedan övergick till en omänsklig smärta och sedan ett lugn som hon aldrig känt tidigare. Hon kunde se mycket bättre i mörkret nu, hon såg på den övervuxna väggen till den stora skolan, hon kunde nu se vart enda litet löv uppe i trädkronan, ingenting var längre en grötig massa på natten, allt var lika tydligt som om det var dag. Men hon kunde känna någonting som lurade bakom henne så hon svängde hastigt runt och såg in i buskaget som hon hade gömt sig i tidigare, där satt en rävunge och såg på dem. Minori gick sakta fram mot den lilla rävungen som gnydde lite men gjorde inget försök att springa iväg utan den tillät Minori att bära upp den, den var förvånansvärt lätt och spinkig. Det såg ut som om den stackaren inte fått mat på flera dagar, Minori vände sig om och såg på Kirya där hon fortfarande satt och såg förskräckt på Minori där hon stod. Minori kunde känna någonting då hon såg på Kirya, som ett starkt band mellan dom, hon kände en stor tacksamhet och respekt för Kirya som hade gjort henne till vad hon är nu, hon var inte längre en svag, sjuk liten flicka utan nu var en en stark, frisk flicka. Hon kunde inte ens känna sig ung längre. Hon hade mognat och kände sig mer som en 20 åring än en 7 årig flicka. Hon tog med sig den lilla rävungen och gick fram mot Kirya där hon satt, sträckte fram sin hand för att hjälpa henne upp. Kirya tog emot handen och kom upp på fötterna, Minori blev förbluffad över hur lätt det var att hjälpa Kirya med bara en hand medan hon höll sin lilla rävunge i andra handen. Ingen av dem kunde förstå vad som precis hade hänt men efter ett tag gick de båda tillbaka in i skolan, Kirya hade lovat att se till att Minori skulle kunna bo där, så hand i hand gick de in genom ekdörren och vidare genom korridoren. Allt var tyst och stilla och Minori vågade inte fråga alla de frågor som virvlade runt i hennes huvud, för då kanske hon skulle störa tystnaden. De gick tillsammans in i sovsalen och de kröp ner i Kiryas säng alla tre Minori, Kirya och den lilla rävungen. Nästa morgon skulle Kirya prata med broder Arthur och fråga om hon skulle kunna stanna kvar här hade hon lovat. Men ett nytt lugn så lyckades Minori somna bredvid sina två nya vänner. Bandet mellan Minori och Kirya var någonting som ingen av dem kunde förstå, men båda hade förstått att det inte var någonting att driva med. Bandet var viktigt och det fanns där, det höll dom tillsammans, de kunde lätt känna av hur den andra mådde utan så mycket som en blick. Det är något stort som har hänt med Minori men bara tiden kommer kunna förklara vad det är som faktiskt har hänt i den 7 åriga flickans kropp. Men alla frågor får vänta nu var det bara att sova och se vad morgondagen hade att vänta.
Kapitel 3 - ett uppvaknande //Erika
Kirya rusade in i köket hon var högröd i ansiktet av rodnad, hon andades så kraftigt att det kändes som om hon skulle svimma. Vem var han? Varför hade han fångat henne? Varför hade han så underbara ögon?
Hon skakade på huvudet och satte sig skakande ner på en av pinnstolarna vid pigornas köksbord. En av hennes vänner Klara kom fram med en skål soppa till Kirya där hon satt och skakade.
”Kirya, vad hände?” frågade Klara försiktigt efter att hon själv satt sig ner vid bordet
”Jag... vet inte. Han var så... så...” stammade Kirya fram
”Du är helt förstörd gumman, det är nog lika bra att du går och vilar, din trötta kropp klarar inte av att få sån här panik det vet du. Du blir för utmattad av att springa vet du också, gå och vila dig Kirya. Jag ser till att dina sysslor för resten av dagen blir gjorda”
”Tack Klara” svarade Kirya och då hon nu hade slutat skaka kunde hon känna hur utmattad hon faktiskt hade blivit.
Hon visste om att hennes klena kropp inte klarade av denna psykiska och fysiska påfrestning som hon nyss utsatt sig själv för. Hon hade varit extremt klen och känslig mot all fysisk påfrestning under hela hennes liv. Men hennes föräldrar hade inte haft tillräckligt med pengar för att ha henne kvar hemma nu då hon var över 15 år så hade hon flyttats hit, så hon skulle kunna tjäna lite egna pengar och kunna hjälpa till att försörja sin familj med lite pengar också. Hon tjänade inte bra alls men det lilla hon tjänade la hon alltid undan så mycket hon kunde för att kunna ge till sina föräldrar senare, hon sparade bara så mycket som hon behövde för att överleva här.
Kirya lyckades ta sig tillbaka till sin sovsal och innan huvudet hade nuddat kudden hade hon redan somnat.
Några timmar senare vaknar Kirya av hungern, hon har levt med den hela sitt liv, hon kan fortfarande inte förstå den. Hon hungrar efter något men hur mycket hon än äter så försvinner inte hungern, hon har slutat leta efter vad det är som gör henne hungrig så även denna gång försöker hon att ignorera hungern och bara återvända till den drömlösa sömnen, vilket hon snabbt lyckas med.
”Kirya? Kirya!?”
”Ja?” svarar Kirya sömndrunket
”Det är middag om några minuter och vi behöver din hjälp, pojkarna är som tokiga igen” sa Klara försiktigt
”Jag kommer”
Kirya satte sig upp och kunde känna hur allt blod rusade från huvudet och allt svartnade i några sekunder. Men hon var snart på fötterna igen och följde efter Klara mot köket. Köksmor Siguil sa åt flickorna att vara tysta och hålla huvudet lågt som hon alltid talade om varje måltid, hon öppnade dörren och flickorna strömmade ut i matsalen, men innan Kirya hann ut tog Siguil ett fast tag om hennes arm och frågade vart hon varit. Efter en snabb förklaring så fick även Kirya gå ut med sin korg. Hon kände nervositeten då hon gick in, tänk om hon fick se killen med de underbara ögonen igen, men eftersom hon inte får visa sitt ansikte så kunde hon inte se honom, efter att hon lämnat korgen återvände hon till köket.
”Diskdags då” sa Klara betydligt gladare än tidigare.
”Mm...” svarade Kirya frånvarande
”Vad är det Kirya?” frågade Klara förvånat
”Äh... Inget, diska så var det ja”
”Okeeej...”
Sedan började dagens jobbigaste sysslor, först ska man diska första halvan av middagen, sedan är det dags för andra halvan, efter det skall man torka golvet inne i den alltid ner sölade matsalen, efter det fick alla gå tillbaka till sovsalarna och ha en kort kvällsgudstjänst med Siguil sedan fick alla flickor sova. Så att de skulle orka gå upp nästa morgon och laga frukost till pojkarna. Dagarna här var alltid långa och ansträngande men man fick betalt och det var det som räknades i slutändan. Efter alla kvälls sysslor nästan rasade Kirya ihop på sängen.
Mitt i natten vaknade Kirya upp av den brinnande hungern i halsen igen, värre än någonsin tidigare. Hon visste att hon MÅSTE lösa hungern nu, hon kunde höra någonting röra sig utanför sovsalen så hon tog sig ljudlöst upp ur sängen och drog på sig sin klänning men struntade i förklät innan hon smög ut ur sovsalen. Personen som hade rört sig utanför sovsalen var nu borta, men hon kunde höra den tunga ekdörren knaka så hon ilade snabbt iväg mot entréhallen. Dörren stod på glänt och då blev Kirya nyfiken, hon hade inte varit utanför murarna på 1½ år och hon tänkte inte missa detta tillfälle förresten så brann halsen just nu så mycket att hon behövde frisk luft. Då Kirya kom ut i den kyliga luften så drog hon in den friska luften för att kunna få in så mycket som det bara gick i lungorna. Plötsligt så kunde hon höra någonting i några buskar en bit bort, hon undrade vad det kunde vara så försiktigt började hon gå fram mot buskarna som nu hade blivit tysta igen. Då hon nästan hade kommit fram till buskarna så hoppade en liten flicka fram, hon såg ut att vara omkring 5-7 år gammal, hon hade tovigt blont hår som hängde i trasor kring hennes avmagrade ansikte, hon hade stora blåa ögon som tindrade då hon såg på Kirya.
” Oh... Vilka fina ögon du har” sa den lilla flickan beundransvärt
” Äh... Tack, vem är du? Och vad gör du här?”
” Jag heter Minori, jag har rymt hemifrån”
” Varför har du rymt då?” frågade Kirya och satte sig ner på huk framför Minori
” För pappa är dum”
” Varför är han dum då”
” Han slår mamma och han pillar på mig som han brukar pilla på mamma”
” Herre Gud! Följ med mig Minori. Jag kan säkert se till att...” Mer hann Kirya inte säga innan hungern högg tag i henne, hon kände hur hela kroppen skakade och hon föll ihop på marken, hela kroppen brann och hon ville inget annat än att skrika. Hon såg på Minori som stod som förstelnad och såg på Kirya där hon hade ramlat ihop. Plötsligt stod det klart för Kirya vad hon ville ha, hennes huvud blev dimmigt och hon kunde inte längre tänka, det ända hon såg var Minoris blod som pulserar under hennes tunna hud, Kirya kravlade sig närmare Minori där hon stod, tog tag i hennes hand sedan kunde hon känna hur Minoris blod forsade in genom Kiryas mun, ner i hennes hals där hon kunde känna hur blodet stoppade hungern sakta. Hon drog sig från Minori som föll ihop i Kiryas famn, då Kirya hade fallit ihop första gången så hade hon slagit upp ett ganska stort sår i pannan och blodet droppade ner i Minoris ansikte, en droppe träffade hennes läppar och då stack den stackars lilla flickan ut tungan och slickade upp den lilla droppen, sedan slog Minori upp ögonen och skrek. Hon slutade inte, Kirya blev så rädd att hon nästan flög flera meter bakåt och såg förskräckt på den lilla flickan som åter fallit ihop på marken och nu vred sig i plågor. Hennes kropp ryckte och vred sig i flera minuter och hon skrek bara högre och högre, sedan blev hon plötsligt tyst och låg helt stilla där på marken. Kirya var fastfrusen av skräck, vad hade hon gjort? Varför? Blod? Var det verkligen det som hennes kropp så länge har hungrat efter? Det måste ju betyda... Nej! Hon är inte en sån sinnessjuk person som Klara hade talat om för några månader sen.
Klara hade sagt att för många år sedan så hade man upptäckt en ny sinnessjukdom som drabbade vissa människor. Dom såg ut att vara helt friska och kunde bete sig som vem som helst, men de påstod att de inte kunde överleva utan att dricka mänskligt blod. Men då regeringen bestämde sig för att spärra in de sinnessjuka så fick de känna på deras övernaturliga styrka och snabbhet, eftersom de lätt tog sig loss från sina övervakare och dödade dem lätt innan de försvann iväg. Man har inte kunnat finna dom efter det så dom lever antagligen fortfarande omkring oss, ingen vet fortfarande om man kan bli smittad på något sätt, eller om det inte bara är den lilla gruppen av personer som har den sjukdomen och tänk sedan om de har ”förökat” sig och fått egna barn, tänk om dom skulle ha samma sjukdom.
Då Kirya tänkte tillbaka på den kvällen då Klara hade talat om det hade hon inte trott att det var sant, men nu... Nu då hon själv faktiskt hade druckit blodet från lilla Minori, vad var det här? Hennes föräldrar var inte sinnessjuka. Hon skulle ju ha märkt om dom druckit mänskligt blod.
Kiryas tänkande avslutades tvärt då Minori började röra sig där borta bredvid buskarna.
Kapitel 2 - ett nytt liv // Erika
Mycket tisslande och tasslande fick Notus att slå upp ögonen. Där stod de båda pojkarna från dagen innan, fullt påklädda och rättade till sina kragar en sista gång innan de vände sig mot Notus där han låg i sängen.
“God morgon, du måste vara Notus Prometheus eller hur? Jag heter Mikael Blerrway och detta är Rem Roger” sa den killen med svart hår och vänliga blåa ögon.
Notus såg på killen som var Rem han hade röd sprakande hår och ljusblåa ögon som såg lite vilda ut.
“Ja det är jag som är Notus” sa han med ett leende på läpparna för att låta trevlig.
Det var fortfarande mörkt ute, Notus skyndade sig upp ur sängen då han såg att klockan var 06.00 snabbt drog han på sig sin nya uniform med svarta byxor, svart kavaj, röd skjorta och en svart slips. Han hade även ett sigill i guld som föreställde ett kors med två vingar av vitt guld på, som var på varsin sida av korset för att det skulle se ut som om korset flög.
Det som var tur var att vampyrer låg långt framför människor i utvecklingen av olika uppfinningar så Notus tog fram en liten tub med vätska ur väskan som han droppade lätt i båda ögonen och blinkade ett flertal gånger så det skulle täcka hela ögonen innan han torkade av dom med en satinnäsduk. Vätskan var ett skydd mot solen så de inte skulle göra så ont att vara ute på dagen. Han öppnade ögonen och såg på de båda killarna som stod och väntade på honom i dörröppningen. De tre pojkarna gick iväg för att hinna till morgon bönen (vad det nu var för fjantigt påhitt). De svängde höger två gånger sedan rakt fram i en fyrvägkorsning av korridorer sedan en till sväng åt höger sist in genom en stor dörr som ledde in i kapellet. Där halva skolan redan hade samlats på golvet framför en av bröderna och en stor staty av Jesus Kristus. Notus ryste men följde efter Mikael och Rem som satte sig långt bak i rummet vilken Notus var tacksam för. Precis då de hade satt sig ner kom en till drös med pojkar och efter dom så gick broder William från kvällen tidigare fram till dörren och stängde den tyst efter de sista pojkarna som nu också hade intagit sina platser på golvet. Efter att sorlet av röster hade lagt sig så tog brodern som stod framför alla till orda.
“God morgon mina underbara barn, herren hälsar er välkomna till en ny dag i era vackra liv. Som de flesta har hört så har vi fått hit en ny elev till skolan han anlände inatt då ni alla sov. Hans namn är Notus Prometheus, Herren förlåt honom för hans ondskefulla namn! Alla vet att Prometheus var en ond man som har förpestat våra mänskliga liv här på våran jord! Men du är mycket välkommen här mr. Prometheus” sade munken och bugade lätt innan han fortsatte.
“ Mitt namn är broder Arthur och jag är övermunk på denna skola med andra ord kan du kalla mig rektor eftersom det är jag som styr och ställer här. Ingen på denna skola uppför sig illa eller bryter mot någon av de 10 budorden och några andra regler som vi har lagt till, alla står innanför ytterdörren gå gärna dit och titta igenom dom eftersom om någon skulle bli påkommen med att bryta mot någon av reglerna är det ett allvarligt straff som väntar. Men nu ska vi vara glada och inviga denna underbara dag med en psalm som står på tavlan där borta” avslutade broder Arthur med och pekade bort mot väggen som var två meter ifrån honom.
Där stod det flera siffror och plötsligt började alla sjunga i den stora salen ingen hade en bok att läsa i eftersom de flesta kunde låten även Mikael och Rem så Notus satt och lyssnade utan att öppna munnen och sjunga en enda ton. Efter detta blev det flera psalmer och lite predikan från broder Thyron som han hade presenterat sig som. Han hade även sagt att det alltid var han som predikade på morgonen och att det var andra bröder som predikade på gudstjänsten som ägde rum varje kväll. Allt snurrade runt inne i Notus huvud, vad gjorde han här! På ett ställe som det här! Hade hans far vetat om att det var fullt med munkar och andra Godtroende idioter här? Varför skulle Zenit skicka sin son hit? Till ett sådant här stället, det är ju helt sjukt.
Men det var kanske just därför som de faktiskt skickade hit honom så att vi inte skulle kunna lista ut vart han var! Efter några sekunders tänkande skakade Notus bara på huvudet och började lyssna på broder Thyron då han predikade på om hur underbar herren var. Efter en sista psalm avslutade broder Arthur morgonbönen med ett varmt leende och sa
“Amen, mina kära barn. Sprid nu er glädje till omvärlden och ha en underbar dag”
Notus tyckte att han nu hade fått tillräckligt av allt Gudstjafs nu, så efter bönen gick alla bort mot matsalen där frukosten serverades. Mikael och Rem gick direkt till sina platser och de vinkade till sig Notus som stod vid ingången och såg förvirrad ut. Han satte sig mitt emot hans nya kamrater och innan man fick börja äta så började broder Arthur att be
“Gud fader, vi tackar för denna frukost som du så vänligt har skänkt oss, Amen”
Sedan började bestick klirra och alla pojkar började tävla om att få de största brödbitarna. Notus såg hur all mat snabbt försvann från alla korgar, där satt han och kunde höra sin egen mage kurra av hunger så om han inte skyndade sig så skulle han snart inte få någon mat. Men han var för sen all mat var slut, det fanns inte ens en liten brödsmula kvar i korgarna. Allt vatten var slut men alla pojkar som satt kring borden såg fortfarande hungriga ut. Helt plötsligt öppnades en av sidodörrarna och det började strömma in flickor från alla håll och kanter bärande på brickor och korgar fyllda med mat. Notus såg sig omkring och förstod varför alla pojkar hade ätit som galningar, det var detta som de hade väntat på. Flickorna hade bruna klänningar och ett vitt förklä, alla hade hästsvans och hade sina huvuden böjda då de sträckte fram korgarna för att ställa ner dem på borden framför de paralyserade pojkarna. Notus såg en flicka som kom gående mot dem, han såg också då en kille från bordet bredvid sträckte fram benet så hon skulle trilla vilket hon gjorde med det samma, hon föll hårt mot golvet men Notus var snabbt framme vid henne innan hon slog i marken och fångade henne i sina starka armar hon halvt låg på honom då han försiktigt öppnade ögonen igen. Hon låg där med en stor hårman av rött virrvarr som var i toviga lockar, hon slog förskräckt upp ögonen och mötte Notus blick. Hennes ögon blev tre gånger större och så snabbt hon kunde var hon uppe på fötterna igen och borstade bort smuts från förklät och mumlade försiktigt förlåt innan hon snabbt kilade därifrån och lämnade Notus liggande på rygg på golvet. Rem kom fram och sträckte fram handen mot Notus som tacksamt tog emot hjälpen och reste sig upp, borstade av byxorna och återvände till sin plats. Alla andra i matsalen såg på honom med föraktfulla ögon.
16 år senare // Erika
16 år senare år 1869
sprider sig ett rykte som når Lucifers öron, att Zion och Alena fått ett barn innan de hade dödats. Inom släkten Zenit hade det bara fötts söner så Lucifer antog att även detta barn var en pojke. Därför bestämmer Lucifer sig för att skicka iväg Notus till en av människornas mest eftertraktade internatskolor för pojkar. Eftersom Notus är 19 år så har han lärt sig att kontrollera Vattnets kraft som strömmar i hans ådror, Vattnets kraft har alltid funnits i honom eftersom Lucifer var ättling till Prometheus själv och nu hade även Lucifers son lärt sig kontrollera den oändliga magi som han fått. Caleb hade flera år tidigare lämnat familjen och han var nu en utstött och ingen hade någon aning om vart han hade tagit vägen eller ens om han var i livet. Men det var det inte längre någon som talade om honom, för Caleb var lika föraktad som släkten Zenit själv.
Notus for iväg dagen efter nyheten om att en son hade fötts hade nått deras öron, så Notus hamnade i en droska mot Ipswich’s kända pojkinternat. Ipswich är ett distrikt i staden Suffolk i England, det ligger i en havsvik vid floden Orwell. Det tar en dag att ta sig från London till Ipswich med droskan och under resan dit så satt Notus bara och såg ut på den tråkiga värld som de passerade igenom, så fort de kom ut ur London så fick Notus för första gången i sitt liv se hur den riktiga världen såg ut. De gröna ängarna, de hundratals kor som gick runt på ängarna och betade, bönderna som sliter på åkrarna för att se till att familjen skulle överleva ännu ett år. Notus kunde inte förstå att allt kunde vara så annorlunda här ute, det var inte långt till staden inte längre än 2 timmars vandring. Men ändå så såg deras liv så annorlunda ut här, Notus hade alltid haft vad han ville, fått vad han än hade pekat på. Han kom plötsligt på sig själv att tänka på sin bror, Caleb som hade försvunnit Notus undrade vart han kunde vara, undrade om han fortfarande var vid liv och om han levde som en människa eller som en utstött även i mänskliga världen. Notus slutade snabbt att tänka på sin bror då han kom ihåg sin fars ord ”Caleb kommer inte tillbaka, därför gör du bäst i att glömma honom, han är inte längre min son och inte längre din bror. Han valde ett liv som man inte kan överleva, han är inte värd att bära namnet Prometheus längre” Efter den dagen hade Notus aldrig tänkt på Caleb som en bror förens idag. Efter ett flertal timmars åkande var de äntligen framme, då kom Notus på hur hungrig han var och inte på någon måltid, han behövde blod och det var fort. Han tackade och betalade droskan innan den lämnade honom utanför murarna till den stora mörka skolan, Notus tog sin väska och började vandra mot den stora ekdörren mitt framför honom. Det ringlade gröna växter upp längs väggarna på stenbyggnaden, huset eller snarare slottet såg väldigt gammalt ut eftersom alla stenplattor som höll upp det stora taket hade börjat mörkna efter åren. På vägen fram mot den gigantiska dörren så öppnades den långsamt och ut kom en man med brun klänningsliknande skynke med ett rep kring magen och han hade ett par helt vanliga sandaler ute i den kyliga luften som omfamnade dem. Mannens hjässa var kal medan han hade hår som täckte öronen och nacken och Notus drog slutsatsen att det var en munk som kom gående mot honom, munken hade ett stort kors hängande kring halsen som han gick och fingrade på under tiden han vandrade fram mot Notus med ett varmt leende på läpparna. Notus stannade någon meter framför munken som även han hade stannat, de stirrade på varandra i några sekunder sedan tog munken till orda
“God dag mr. Prometheus även fast solen länge sedan sjönk ner bakom horisonten. Mitt namn är broder William”
“God dag” svarade Notus nervöst
“Du måste vara rysligt trött och hungrig efter en sådan lång resa, följ med här så skall jag visa dig runt på ditt nya hem inför de kommande åren”
Sedan vände broder William snabbt på klacken och började vandra tillbaka till skolan. Notus rättade till sin väska på axeln innan han med snabba steg följde efter broder William in genom ekdörren. Det var mörkt i korridoren då dörren stängdes med ett väldigt dån bakom dem, Notus kom att tänka på att han i alla fall inte skulle kunna ta sig ut där obemärkt, sedan fokuserade han sig på broder William som var ungefär ett huvud kortare än han själv och han var även mycket magrare än Notus. Broder William svängde av åt höger i en lång korridor innan han stannade framför en dörr och försiktigt sköt upp den.
“Här kommer dina bibelstudier att ske mr. Prometheus”
“Vad för studier sa du?” svarade Notus förvånat
“Dina dagliga bibelstudier, är något på tok?”
“Ne...Ne…Nej… inget är på tok” stammade Notus fram innan han lönlöst försökte ge broder William ett inställsamt leende.
De gick vidare och efter några fler svängar åt både höger och vänster och efter att broder William talat om vart matsalen och toaletterna var låg och även vart kökspigorna hade sina sovsalar (som absolut inga pojkar fick gå in i) så visade broder William in Notus genom en dörr och de kom in i ett stort rum med en stor soffa och några bord. Mitt emot ytterdörren fanns en stentrappa som delade sig i två håll och vred sig runt och ledde upp till en våning som låg ovanför huvudet på Notus och broder William där de nu stod. Broder William nickade mot trappan och Notus började gå upp för den, då de kom upp sa broder William
“ Så nu har du ett hum om vart du ska ta vägen imorgon, skolan börjar klockan 06.30 med morgonbön i kapellet som jag talade om vart det låg, kommer du ihåg?”
Notus hade inte en chans att svara
“Bra. Så detta är ditt rum, du kommer att dela det med två andra pojkar. Mikael Blerrway och Rem Roger båda är 18 år gamla så jag hoppas ni trivs ihop och en säng är i ordning gjord åt dig så det är bara att gå in och lägga dig så blir det snart morgon och du kan få i dig en riktigt stor och god frukost. Så god natt mr. Prometheus”
Broder William bugade sig lätt innan han vände på klacken och skyndade ner för trappan och ut genom dörren som ledde in i grupprummet.
Notus tog ett djupt andetag innan han öppnade dörren. Där inne var det mörkt men eftersom Notus har förmågan att se i mörkret kunde han lätt urskilja i vilka sängar de andra pojkarna sov i och vilken som skulle bli hans. Han ställde ner väskan vid fotänden innan han lyfte filten som låg ihop vikt på sängen och lade ut den som ett täcke och kudden som verkligen såg ut som en hård sten lade han på rätt plats. Men precis innan han skulle krypa ner så gick han tyst fram till en av pojkarna och försiktigt bet honom i halsen, drack lite blod sedan slickade Notus försiktigt på såret som snabbt läkte ihop förutom på två små ärr som hade bildats där hans huggtänder hade trängt in. Notus gjorde samma sak med den andra pojken sedan kröp han ner i sin hårda säng som knackade och klagade då han lade sig på plats och slöt ögonen för att sova.
Kapitel 1 - Livets växlande vägar // Erika
Släkterna levde i fred, med släktet Zenit som överhuvud, som styrde med fast och god hand över de andra släkterna. Vulcan och Horus tyckte att Zenit klarade av ledarrollen medan Prometheus föraktade Zenit, eftersom de ville ha makten för sig själva och kunna göra som de ville.
Man kunde lätt urskilja vem som var från vilken släkt genom ögon- och hårfärg.
Släkten Zenits ögon var orange aktiga, på gränsen till gula och de hade alla mahognyrött hår medan släktet Prometheus hade intensivt blåa ögon och deras hår var gulblont.
Släkten Vulcan hade bruna, nästan svarta ögon och kolsvart hår och släkten Horus hade väldigt ljusa ögonfärger, ljusblå som en sommarhimmel eller ljust gröna som gräset på ängarna och deras hår är vitt som snö.
Freden mellan släktena varade i över 300 år då de var under Zenits styre. Men Prometheus hat växte allt starkare mot Zenits familj, så bakom deras rygg smidde de en ond plan. Prometheus var enade om att de skulle få makten. Så Lucifer Prometheus som var släktens högsta ledare bjöd hem Alena och Zion Zenit som var ledarna över alla släkterna på middag, men det som Alena och Zion inte visste, var att hela Prometheus släkt och väktare var där för att mörda dem och alla hade vapen av silver med sig. Efter några förluster så gick Lucifers plan som han hade tänkt, Alena och Zion var nu döda. Lucifer tog över makten och förvisade hela släkten Zenit, en sak han däremot inte visste var att Alena hade fött ett barn precis innan hon blev mördad. Släkten Zenit förde barnet i hemlighet till människorna och lämnade henne där för att leva enligt människornas lagar och regler. Sedan försvann resten av släktet in i glömskan och nu var det Lucifer Prometheus som hade makten. Han gjorde alla val efter sina egna behov och brydde sig inte om någon andra, förutom hans två söner Notus 3år och Caleb 2år. Notus var Lucifers ögonsten och Caleb fick alltid stå i sin brors skugga, så förakt fyllde Calebs sinne. Notus växte sig stark och modig under åren som gick, även Caleb växte sig starkare men på grund av sin fars bristande stöd så började Caleb nu förakta hela sin familj.
Prolog //Erika
Eld står för passion, rening och sexualitet.
Eld förkroppsligar lidande, hänförelse och begär och ur askan föds nytt liv.
Utan eld råder mörker, då skulle vi vara passiva och inte ha förmågan att skapa något nytt. Elementet eld brukar också förknippas med vilja, mod, intuition och kraft samt lidelse och den egna identiteten. Elden är destruktiv och skapande, vart den skapande kraften kommer ifrån är det inte många som förstår det kommer inte från hettan, inte smärtan utan från lågorna då de kastar sina magnifika skapelser ut i tomma luften.
I den västerländska traditionen betraktas ofta elementet eld som både slutet och början av en cirkel. Elden är ett väldigt oberäkneligt element och skall därför skall man aldrig lita på den. Eldmagin är den mest spirituella magin av alla.
Elden representerar själva livet, lågan som tänder lusten att föröka sig, den hjälper dig både känna och ta emot kärlek.
Elementet brukar förknippas med då solen står i Zenit, alltså den tänkta punkt som befinner sig rakt ovanför betraktaren med andra ord 90° över horisonten, då kastar inte ens en flaggstång en skugga efter sig för att lämna bevis på att den verkligen existerar.
Människor förknippar mörkret med ondska, eftersom de är passiva i mörkret känner de sig maktlösa och utelämnade. Utan kunskapen som finns i det mörka som omsluter dem.
För flera sekel sedan så förvisades en grupp människor in i mörkret, ner i bergets djupa hålor. Där utvecklade de ett starkt mörkerseende, de utvecklade flera av sina sinnen maximalt. Så som syn, hörsel och känsel.
Efter år av isolering tog de sig upp till ytan igen där de märkte att de inte trivdes i det skarpa solljuset, så de sov på dagen och jagade på natten. De ville hämnas sina förfäder som blivit förvisade så de började därför jaga vanliga människor. Då utvecklade de snabbhet, smidighet och styrka.
Människornas beskyddare var 4 trollkarlar som bemästrade var sitt element; Eld, Vatten, Jord och Luft.
I den förvisade gruppen fanns 4 ledare, 4 olika släkten;
Zenit, Prometheus, Vulcan och Horus.
Tillsammans mördade trollkarlarna och drack deras blod, Zenit drack Eldmästarens blod, Prometheus drack Vattenmästarens blod, Vulcan drack Jordmästarens blod och Horus drack Luftmästarens blod. Av deras blod lärde de sig bemästra respektive trollkarls kraft som förts vidare i blodet, generation till generation. De utvann även ett längre liv, de lever i omkring 5000 år innan de dör. Den förvisade gruppen människor har fått många namn genom tiderna så som Lamia, Striogi, Empusas, Moroi, Nattens härskare, Demoner, Djävulen, och som vi kallar dem idag Vampyrer.
