kapitel 5 - a cold breeze in the night
Notus vaknade tidigare än Rem och Michael denna morgon, han satte sig tyst upp och som varje morgon tog han fram den lilla flaskan och droppade några droppar i varje öga av den flytande vätskan därefter blinkade han några gånger och torkade sedan bort den överflödiga vätskan. Efter att han hade dragit på sig sin skoluniform så började Rem röra sig borta i sängen och det var dags för en ny dag här på internatet.
Det är dags att försöka hitta Zenits arvtagare, Notus har varit här i tre dagar nu och han var väldigt trött på allt tjat om Gud och Jesus. Jesus dog för så många år sedan att han är helt obetydlig enligt Notus så varför ska han veta hur Jesus har levt sitt liv och vad han har gjort för bedrifter för mänskligheten? Notus har inget intresse för mänskligheten överhuvudtaget. Rem och Michael var snart påklädda och redo för att gå iväg till kapellet inför morgonbönen, Notus hade lärt sig att bara stänga av allting i sitt huvud till och med hörseln under själva morgonbönen för då slapp han lyssna, sjunga och förstå vad brodern talade om. Efter bönen så började dagen som vanligt och sakta började det närma sig middagen, idag skulle han kanske se den vackra flickan igen om han hade tur. Nu under maten så gjorde han som alla de andra pojkarna och tryckte i sig så mycket mat han kunde så att pigorna skulle komma ut så fort som möjligt och de gjorde dom. Den vackra flickan kom också in i matsalen men idag hade hon en liten flicka efter sig som hängde efter henne hela tiden, den lilla flickan såg sig omkring på alla pojkar som fanns i salen. De två kom fram till de bord där Notus, Rem och Michael satt.
” Hejsan, mitt namn är Notus, vad heter du?” sa Notus vänligt till den vackra flickan
” Kirya” Mumlade flickan nervöst
Men innan Notus hann säga något mer kom den lilla flickan fram och ställde sig mellan de båda och väste argsint åt Notus innan flickorna gick iväg. Notus kunde direkt se att den lilla flickan var en vampyr, men varför hade hon väst åt honom. Hon var ju så liten, hon hängde efter Kirya (vilket vackert namn) som om de var präglade med varandra. Präglad var man till den person som skapat en, om man inte är en vampyr av de fyra adelsfamiljerna. Man får ett band tillsammans med den vampyr som har skapat en, man kan lätt känna av hur den andra mår och man skulle aldrig kunna förråda sin skapare. Man skulle till och med offra sitt eget liv för den andre. Det är även så att bara adelsfamiljerna kan skapa nya vampyrer. En skapad vampyr har inte medfött vampyrblod och kan därför inte skapa flera.
Den vackra flickan hade rött hår, men hon kan inte vara en från Zenits familj eftersom de aldrig har fött en dotter så Notus måste leta vidare efter en pojke med mörkrött hår och med de typiska Zenit dragen. Den ganska lilla näsan, väldigt mörka ögonbrynen, fylliga kinder, liten haka och mjuka former i ansiktet. Allt var egentligen motsatsen till Prometheus släkt, med sina höga kindkotor, raka näsa, kantiga konturer, ljusa ögonbryn och kraftiga käken.
Notus såg sig omkring i matsalen men kunde inte se någon som hade mörkrött hår förutom Rem då som hade explosivt rödaktigt. Men han kände på sig att det inte var Rem som var Zenits efterträdare, eftersom en vampyr av ett så stort och ståtligt släkte och är Alena och Zions son så kan man inte se ut som Rem gör. Rem är smart och begåvad men är inte riktigt den typen. Notus försökte hitta flickan i folkmängden men såg henne inte så han vände ansiktet mot bordet igen för att få i sig en sista macka men han förstod att han hade vänt sig för sent eftersom all mat nu var slut.
¤¤¤
Veckorna gick och Notus hade börjat vänja sig vid livet här på skolan. Alla vaknade tidigt, gick på morgonbönen, åt frukost, gick till bibelstudierna, lunch, idrott, middag, fritid, kvällsgudstjänst. Notus hade till och med lärt sig att uppskatta de långsamma gudstjänsterna, han hade provat på att lyssna på de bröderna hade att säga och oftast var det ganska vettiga saker som de faktiskt sa. Även fast han hade vant sig med att vara här kunde han inte sluta tänka på Kirya för en enda minut, hon smög sig in i hans drömmar och han kunde se henne överallt för att i nästa sekund inse att det var någon helt annan han stod och såg på. Under middagen så försökte han och Kirya alltid att ha ett snabbt samtal med varandra, han hade nu fått reda på att hon är 16 år snart 17, hon blev hit skickad för att det blev för dyrt för hennes föräldrar att ha kvar henne hemma så hon sparade ihop så mycket pengar hon kunde utav den lilla lön hon fick för att jobba här på skolan. Kirya hade aldrig tid att stanna tillräckligt länge för att få höra någonting om Notus själv vilket var väldigt bra eftersom han inte kunde tala sanning till henne om hans historia. Notus låg i sin säng och såg upp i det sneda taket och följde spindelns rörelser där i spindelnätet i ena hörnet av rummet, han väntade på att kyrkklockan skulle slå tolv sedan skulle han smyga ut och ta sig ut på den stora inne tomten där han skulle möta Kirya för första gången ensam. Då klockan började slå så smög han försiktigt ut ur rummet och skyndade på sina steg emot den mindre dörren som fanns i den stora entréhallen. Han öppnade försiktigt dörren och smet snabbt ut och stängde den försiktigt bakom sig, han vände ansiktet mot trädgården och kände den kyliga nattvinden emot sitt ansikte, han vandrade in emot mitten av gården där det fanns en liten dunge med träd där han skulle möta Kirya. Han hoppades innerligt att hon hade kunnat smyga iväg ifrån irriterande Minori som alltid satt fast på henne som ett litet plåster. Notus slog sig ner på en utav de fyra bänkarna som fanns i dungen, där satt han och lyssnade till ett hoande ifrån en uggla inte långt bortifrån och han kunde höra syrsor som spelade vackra melodier. Han slöt ögonen och lutade huvudet bakåt och andades kraftigt in den kyliga luften och kände hur den isade ner till hans lungor och sakta andades han ut den och det bildades ånga som kom ut ur hans halv öppna mun. Han kunde höra hur dörren öppnades försiktigt och stängdes direkt efter, han kunde höra tassande steg som rörde sig emot dungen där han satt, han satte sig rak i ryggen och väntade tills hon kom fram ur buskaget innan han log försiktigt emot henne. Hon stannade upp och han kunde se hur hon rodnade då hon log tillbaka emot honom, hon gick sakta fram till bänken där han satt, hon tvekade lite innan hon satte sig ner bredvid honom. Notus märkte att hon inte vågade möta hans blick man han höll den ändå fäst på hennes vackra ansikte, han kunde inte förstå att det kunde finnas en sådan vacker varelse på denna jord. Hon lyste upp allt som fanns omkring dem med bara ett enkelt leende, han smälte då han såg hur hon bara blev mer och mer röd om kinderna. Han kunde även känna hennes doft där hon satt bara några decimeter ifrån honom och vinden lekte med hennes röda lockar, de satt där helt tysta i flera minuter innan någon av dem vågade öppna munnen
”Så du lyckades komma ifrån Minori ser jag” sa Notus tillslut
”Ja, hon ligger och sover med hennes rävunge Zita”
”Rävunge?”
”ääh... ja, det är en lång historia!” skrattade Kirya försiktigt
Notus log bara åt kommentaren, det var klart han visste att Minori hade en rävunge han hade känt lukten av en räv sedan första dagen han träffade Minori inne i matsalen då hon hade morrat åt honom. Notus kunde inte förstå varför han kände sig så nervös då han satt bredvid Kirya, han var nervös men samtidigt kändes allting så rätt. Det kändes rätt att sitta där tyst bredvid henne, tystnaden var inte en obekväm tystnad som det ofta blir när folk inte vet vad de ska prata om. Men så var det inte här, de satt där och såg upp mot den molnfria natthimmelen och hörde syrsorna spela och de kunde höra bruset ifrån en bäck inte långt bortanför de stora murarna. En timme flög förbi som några minuter och Kirya var tvungen att skynda sig tillbaka för att få några timmars sömn innan hon skulle upp och börja göra pojkarnas frukost. Då de skulle ta farväl av varandra så förde Notus Kiryas hand upp mot hans egen mun och kysste den försiktigt.
¤¤¤
Hon såg på då han kysste hennes hand, då han gjorde det så kunde hon känna hur en sval vind slöt sig runt om dom och alla övriga ljud så som syrsorna och den brusande bäcken upphörde att låta och där fanns bara de två, två oskyldiga själar fick känna ro för en kort stund, innan de behövde skiljas åt i den mörka natten. Kirya tog farväl och skyndade sig tillbaka till sin egen sovsal men det enda som rörde sig i hennes huvud var bilden av Notus där han hade suttit på bänken och väntat på henne. Hans blonda hår som vinden hade lekt med och hans vackra blåa ögon, sådan ljus färg är väldigt ovanligt i de här området. De flesta hade gråblont hår och en gråblå ögonfärg, Notus var något extremt ovanlig liksom hon själv var också annorlunda, hennes röda hår och orangegula ögon. Hon hade aldrig mött någon annan som liknade henne själv och ofta var det folk som frågade om den udda färgen och vem hon ärvt den utav. Men hon kunde aldrig svara på den frågan eftersom hon själv inte visste, ingen av hennes föräldrar hade en sådan färg och ingen annan i släkten hade haft det heller. Hennes föräldrar brukade säga att det var ett mirakel att de fick en så vacker dotter så de själva såg så alldagliga ut, hon hade alltid slutat fråga då och blivit glad eftersom hennes föräldrar trodde att Gud hade gett deras dotter en extra tanke innan hon föddes. Kirya kröp ner under täcket där även Minori och Zita låg och sov. Zita hade verkligen fäst sig vid Minori och lämnade nästan aldrig hennes sida förutom då Minori var med och jobbade, hon sprang lös på skolan och hon verkade förstå att ingen vuxen fick se henne så hon höll sig alltid gömd då alla flickor jobbade, men hon var aldrig långt borta. Så fort Minori visslade så kom den lilla rävungen fram springande till dem. Minori var alltid hungrig och törstade efter blod, medan Kirya avskydde sig själv då hon kände av hungern i halsen, det kändes som om något rev inom henne, krävde att hon skulle släcka törsten. Minori brukade smyga ut var och varannan natt till pojkarnas sovsalar och dricka bara lite grand ifrån några av dom. Hon var snabb på att lära sig hur hon skulle dölja sina spår på pojkarnas halsar, hon hade märkt att hennes saliv hade en läkande effekt så efter hon hade druckit några klunkar så slickade hon lätt på såret och såg hur bitmärkena nästan försvann helt förutom två små ärr där tänderna hade trängt igenom huden. Minori ansåg att det var helt okej att dricka folks blod så länge man suddade ut spåren efter sig, men Kirya kunde känna magen vrida sig då hon tänkte på att bita någon och sedan dricka blodet, hon kunde klart och tydligt minnas den underbara känslan av att dricka Minoris blod och känna hur den kylde ner smärtan i halsen och efter det hade hon börjat må bättre, få mer färg i ansiktet och var inte längre skakig och vek. Hon förstod att det var blod hon behövde för att överleva men hon nöjde sig med att snappa åt sig en fågel ute på gården på nätterna, hon vägrade följa med Minori till pojkarna. Man kunde inte tro att Minori bara var 7 år gammal, hon talade som vilken 16 åring som helst och hon hade börjat se äldre ut än vad hon hade gjort då Kirya hade bitit henne och fått henne att bli vad det nu än var hon har blivit. Minori började likna 12 år redan, som att hon hade börjat växa mycket snabbare än vad en människa skall kunna. På bara några få veckor hade hon blivit så mycket större och börjar likna en kvinna mer och mer för varje dag. De andra flickorna som jobbade här på skolan hade slutat fråga frågor om den lilla flickan som anslutit sig till dem, de hade accepterat henne redan från början, Minori hade vackert, tjockt blont hår som hängde i vackra lockar och hennes blåa ögon kunde få vem som helst att falla på knä framför henne. Inte ens Klara hade frågat massa frågor om Minori och det var ovanligt eftersom Klara hade någon sak om att hon alltid behövde veta alltid som hände runt omkring henne. Kirya slöt ögonen och försökte somna eftersom hon snart skulle upp och börja med frukosten till pojkarna.
Det är dags att försöka hitta Zenits arvtagare, Notus har varit här i tre dagar nu och han var väldigt trött på allt tjat om Gud och Jesus. Jesus dog för så många år sedan att han är helt obetydlig enligt Notus så varför ska han veta hur Jesus har levt sitt liv och vad han har gjort för bedrifter för mänskligheten? Notus har inget intresse för mänskligheten överhuvudtaget. Rem och Michael var snart påklädda och redo för att gå iväg till kapellet inför morgonbönen, Notus hade lärt sig att bara stänga av allting i sitt huvud till och med hörseln under själva morgonbönen för då slapp han lyssna, sjunga och förstå vad brodern talade om. Efter bönen så började dagen som vanligt och sakta började det närma sig middagen, idag skulle han kanske se den vackra flickan igen om han hade tur. Nu under maten så gjorde han som alla de andra pojkarna och tryckte i sig så mycket mat han kunde så att pigorna skulle komma ut så fort som möjligt och de gjorde dom. Den vackra flickan kom också in i matsalen men idag hade hon en liten flicka efter sig som hängde efter henne hela tiden, den lilla flickan såg sig omkring på alla pojkar som fanns i salen. De två kom fram till de bord där Notus, Rem och Michael satt.
” Hejsan, mitt namn är Notus, vad heter du?” sa Notus vänligt till den vackra flickan
” Kirya” Mumlade flickan nervöst
Men innan Notus hann säga något mer kom den lilla flickan fram och ställde sig mellan de båda och väste argsint åt Notus innan flickorna gick iväg. Notus kunde direkt se att den lilla flickan var en vampyr, men varför hade hon väst åt honom. Hon var ju så liten, hon hängde efter Kirya (vilket vackert namn) som om de var präglade med varandra. Präglad var man till den person som skapat en, om man inte är en vampyr av de fyra adelsfamiljerna. Man får ett band tillsammans med den vampyr som har skapat en, man kan lätt känna av hur den andra mår och man skulle aldrig kunna förråda sin skapare. Man skulle till och med offra sitt eget liv för den andre. Det är även så att bara adelsfamiljerna kan skapa nya vampyrer. En skapad vampyr har inte medfött vampyrblod och kan därför inte skapa flera.
Den vackra flickan hade rött hår, men hon kan inte vara en från Zenits familj eftersom de aldrig har fött en dotter så Notus måste leta vidare efter en pojke med mörkrött hår och med de typiska Zenit dragen. Den ganska lilla näsan, väldigt mörka ögonbrynen, fylliga kinder, liten haka och mjuka former i ansiktet. Allt var egentligen motsatsen till Prometheus släkt, med sina höga kindkotor, raka näsa, kantiga konturer, ljusa ögonbryn och kraftiga käken.
Notus såg sig omkring i matsalen men kunde inte se någon som hade mörkrött hår förutom Rem då som hade explosivt rödaktigt. Men han kände på sig att det inte var Rem som var Zenits efterträdare, eftersom en vampyr av ett så stort och ståtligt släkte och är Alena och Zions son så kan man inte se ut som Rem gör. Rem är smart och begåvad men är inte riktigt den typen. Notus försökte hitta flickan i folkmängden men såg henne inte så han vände ansiktet mot bordet igen för att få i sig en sista macka men han förstod att han hade vänt sig för sent eftersom all mat nu var slut.
¤¤¤
Veckorna gick och Notus hade börjat vänja sig vid livet här på skolan. Alla vaknade tidigt, gick på morgonbönen, åt frukost, gick till bibelstudierna, lunch, idrott, middag, fritid, kvällsgudstjänst. Notus hade till och med lärt sig att uppskatta de långsamma gudstjänsterna, han hade provat på att lyssna på de bröderna hade att säga och oftast var det ganska vettiga saker som de faktiskt sa. Även fast han hade vant sig med att vara här kunde han inte sluta tänka på Kirya för en enda minut, hon smög sig in i hans drömmar och han kunde se henne överallt för att i nästa sekund inse att det var någon helt annan han stod och såg på. Under middagen så försökte han och Kirya alltid att ha ett snabbt samtal med varandra, han hade nu fått reda på att hon är 16 år snart 17, hon blev hit skickad för att det blev för dyrt för hennes föräldrar att ha kvar henne hemma så hon sparade ihop så mycket pengar hon kunde utav den lilla lön hon fick för att jobba här på skolan. Kirya hade aldrig tid att stanna tillräckligt länge för att få höra någonting om Notus själv vilket var väldigt bra eftersom han inte kunde tala sanning till henne om hans historia. Notus låg i sin säng och såg upp i det sneda taket och följde spindelns rörelser där i spindelnätet i ena hörnet av rummet, han väntade på att kyrkklockan skulle slå tolv sedan skulle han smyga ut och ta sig ut på den stora inne tomten där han skulle möta Kirya för första gången ensam. Då klockan började slå så smög han försiktigt ut ur rummet och skyndade på sina steg emot den mindre dörren som fanns i den stora entréhallen. Han öppnade försiktigt dörren och smet snabbt ut och stängde den försiktigt bakom sig, han vände ansiktet mot trädgården och kände den kyliga nattvinden emot sitt ansikte, han vandrade in emot mitten av gården där det fanns en liten dunge med träd där han skulle möta Kirya. Han hoppades innerligt att hon hade kunnat smyga iväg ifrån irriterande Minori som alltid satt fast på henne som ett litet plåster. Notus slog sig ner på en utav de fyra bänkarna som fanns i dungen, där satt han och lyssnade till ett hoande ifrån en uggla inte långt bortifrån och han kunde höra syrsor som spelade vackra melodier. Han slöt ögonen och lutade huvudet bakåt och andades kraftigt in den kyliga luften och kände hur den isade ner till hans lungor och sakta andades han ut den och det bildades ånga som kom ut ur hans halv öppna mun. Han kunde höra hur dörren öppnades försiktigt och stängdes direkt efter, han kunde höra tassande steg som rörde sig emot dungen där han satt, han satte sig rak i ryggen och väntade tills hon kom fram ur buskaget innan han log försiktigt emot henne. Hon stannade upp och han kunde se hur hon rodnade då hon log tillbaka emot honom, hon gick sakta fram till bänken där han satt, hon tvekade lite innan hon satte sig ner bredvid honom. Notus märkte att hon inte vågade möta hans blick man han höll den ändå fäst på hennes vackra ansikte, han kunde inte förstå att det kunde finnas en sådan vacker varelse på denna jord. Hon lyste upp allt som fanns omkring dem med bara ett enkelt leende, han smälte då han såg hur hon bara blev mer och mer röd om kinderna. Han kunde även känna hennes doft där hon satt bara några decimeter ifrån honom och vinden lekte med hennes röda lockar, de satt där helt tysta i flera minuter innan någon av dem vågade öppna munnen
”Så du lyckades komma ifrån Minori ser jag” sa Notus tillslut
”Ja, hon ligger och sover med hennes rävunge Zita”
”Rävunge?”
”ääh... ja, det är en lång historia!” skrattade Kirya försiktigt
Notus log bara åt kommentaren, det var klart han visste att Minori hade en rävunge han hade känt lukten av en räv sedan första dagen han träffade Minori inne i matsalen då hon hade morrat åt honom. Notus kunde inte förstå varför han kände sig så nervös då han satt bredvid Kirya, han var nervös men samtidigt kändes allting så rätt. Det kändes rätt att sitta där tyst bredvid henne, tystnaden var inte en obekväm tystnad som det ofta blir när folk inte vet vad de ska prata om. Men så var det inte här, de satt där och såg upp mot den molnfria natthimmelen och hörde syrsorna spela och de kunde höra bruset ifrån en bäck inte långt bortanför de stora murarna. En timme flög förbi som några minuter och Kirya var tvungen att skynda sig tillbaka för att få några timmars sömn innan hon skulle upp och börja göra pojkarnas frukost. Då de skulle ta farväl av varandra så förde Notus Kiryas hand upp mot hans egen mun och kysste den försiktigt.
¤¤¤
Hon såg på då han kysste hennes hand, då han gjorde det så kunde hon känna hur en sval vind slöt sig runt om dom och alla övriga ljud så som syrsorna och den brusande bäcken upphörde att låta och där fanns bara de två, två oskyldiga själar fick känna ro för en kort stund, innan de behövde skiljas åt i den mörka natten. Kirya tog farväl och skyndade sig tillbaka till sin egen sovsal men det enda som rörde sig i hennes huvud var bilden av Notus där han hade suttit på bänken och väntat på henne. Hans blonda hår som vinden hade lekt med och hans vackra blåa ögon, sådan ljus färg är väldigt ovanligt i de här området. De flesta hade gråblont hår och en gråblå ögonfärg, Notus var något extremt ovanlig liksom hon själv var också annorlunda, hennes röda hår och orangegula ögon. Hon hade aldrig mött någon annan som liknade henne själv och ofta var det folk som frågade om den udda färgen och vem hon ärvt den utav. Men hon kunde aldrig svara på den frågan eftersom hon själv inte visste, ingen av hennes föräldrar hade en sådan färg och ingen annan i släkten hade haft det heller. Hennes föräldrar brukade säga att det var ett mirakel att de fick en så vacker dotter så de själva såg så alldagliga ut, hon hade alltid slutat fråga då och blivit glad eftersom hennes föräldrar trodde att Gud hade gett deras dotter en extra tanke innan hon föddes. Kirya kröp ner under täcket där även Minori och Zita låg och sov. Zita hade verkligen fäst sig vid Minori och lämnade nästan aldrig hennes sida förutom då Minori var med och jobbade, hon sprang lös på skolan och hon verkade förstå att ingen vuxen fick se henne så hon höll sig alltid gömd då alla flickor jobbade, men hon var aldrig långt borta. Så fort Minori visslade så kom den lilla rävungen fram springande till dem. Minori var alltid hungrig och törstade efter blod, medan Kirya avskydde sig själv då hon kände av hungern i halsen, det kändes som om något rev inom henne, krävde att hon skulle släcka törsten. Minori brukade smyga ut var och varannan natt till pojkarnas sovsalar och dricka bara lite grand ifrån några av dom. Hon var snabb på att lära sig hur hon skulle dölja sina spår på pojkarnas halsar, hon hade märkt att hennes saliv hade en läkande effekt så efter hon hade druckit några klunkar så slickade hon lätt på såret och såg hur bitmärkena nästan försvann helt förutom två små ärr där tänderna hade trängt igenom huden. Minori ansåg att det var helt okej att dricka folks blod så länge man suddade ut spåren efter sig, men Kirya kunde känna magen vrida sig då hon tänkte på att bita någon och sedan dricka blodet, hon kunde klart och tydligt minnas den underbara känslan av att dricka Minoris blod och känna hur den kylde ner smärtan i halsen och efter det hade hon börjat må bättre, få mer färg i ansiktet och var inte längre skakig och vek. Hon förstod att det var blod hon behövde för att överleva men hon nöjde sig med att snappa åt sig en fågel ute på gården på nätterna, hon vägrade följa med Minori till pojkarna. Man kunde inte tro att Minori bara var 7 år gammal, hon talade som vilken 16 åring som helst och hon hade börjat se äldre ut än vad hon hade gjort då Kirya hade bitit henne och fått henne att bli vad det nu än var hon har blivit. Minori började likna 12 år redan, som att hon hade börjat växa mycket snabbare än vad en människa skall kunna. På bara några få veckor hade hon blivit så mycket större och börjar likna en kvinna mer och mer för varje dag. De andra flickorna som jobbade här på skolan hade slutat fråga frågor om den lilla flickan som anslutit sig till dem, de hade accepterat henne redan från början, Minori hade vackert, tjockt blont hår som hängde i vackra lockar och hennes blåa ögon kunde få vem som helst att falla på knä framför henne. Inte ens Klara hade frågat massa frågor om Minori och det var ovanligt eftersom Klara hade någon sak om att hon alltid behövde veta alltid som hände runt omkring henne. Kirya slöt ögonen och försökte somna eftersom hon snart skulle upp och börja med frukosten till pojkarna.
Kommentarer
Trackback
